Som om jag inte var trött så det räckte så visar det sig än en gång hur öppet människor sprider hat, rasism och lögner.
Är det inte politiker som uttalar sig rasistiskt, så drivs det näthat som får en att baxna.
På sociala medier tycker människor att det så här i valtider är roligt med skämt som går ut på att politiker ska dö, att politiska meningsmotståndare kan kallas för vad som helst, och att den egna politiska åsikten är den enda sanna.
I idrottens värld får man kalla människor för vad som helst, hota, slåss och hata för att idrottare inte presterar tillräckligt eller för att människor inte hejar på samma lag.
Det är också helt legitimt att sprida rena lögner som fakta, för att driva sin egen ståndpunkt och bekräfta sin egen rädsla och otrygghet.
Varför är det så svårt att försöka tänka ett varv till innan man skriver eller sprider ord? Är jag säker på att det jag påstår är sant? Vad skulle jag känna om någon sa så till min vän? Skulle det här skämtet vara roligt om det handlade om någon annan? Är människor egentligen så himla olika varandra politiskt, etniskt, i sitt liv, som de här orden vill få en att tro?
Jag försöker verkligen kämpa mot den här tröttheten som sitter som en gyttja i musklerna, som ett ständigt tryck i huvudet, som ett oavbrutet sus i öronen, som ett illamående som vägrar ge sig, som en hinderbana i tanken. Det blir liksom extra svårt när människor ska hålla på och dumma sig mot andra, för jag orkar inte lägga energi på dumheter.
För det är vad det är; att inte visa respekt för andra människor för att de inte är, tycker eller gör som du vill är dumheter.
Kommentarer