Det var mycket som var speciellt kring att vara med på dagens begravning, mycket som påverkade. Det som dock påverkade mest var nog att den vi förlorat helt regisserat sin egen begravning.
Den hölls av hennes vän som var präst, och som följt henne under hela sjukdomstiden och i de tankar hon haft kring sin begravning. Det gjorde det hela så otroligt nära och personligt. Liksom att hon hade valt kyrka, psalmer och vilka som skulle hålla i begravningen.
Hon hade också skrivit ett tal som vännen läste upp, där hon berättade om allt hon känt sig tacksam för och där hon sa sitt farväl till oss. Hon blev så otroligt närvarande då, att den fina bilden av henne vid kistan nästan kom till liv.
Mest plågsamt var kanske stunden när jag lämnade blomman på hennes kista och såg teckningarna från barnbarnen, som skrev att de saknade sin farmor och mormor.
Det var väldigt fint, på många sätt, men också så tungt att man nästan inte kunde andas när det var över.
På vägen till begravningen fick jag veta att en annan kollega också gått bort. Det blev en tung fredag, som gjorde mig tacksam för att få lärt känna så fina människor, men också tacksam för att ha så fina människor att luta mig mot under dagen.
Kommentarer