Greken och jag pratades vid idag. Jag försökte erbjuda något slags stöd i en sån där situation när det inte finns så mycket tröst att ge. Jag aktar mig för att beklaga sorgen, efter att en gång ha läst någon skriva om sorg och nämna att det väl är lite konstigt; att beklaga någons sorg. För sorg ska man väl känna? Man kanske beklagar att personen förlorat någon, man kanske beklagar att personen behöver känna sorg, men att beklaga själva sorgen så där rakt av kanske är lite slarvigt uttryckt. Sorg är bra, viktigt och helt naturligt, så den vill jag inte beklaga.
I alla fall. Vi kom också in på det där med ansvar. Att kräva den och att ta den.
Varför är det så himla svårt?
Att kräva att någon tar sitt ansvar men den inte gör det är vansinnigt frustrerande.
Att ta sitt ansvar men inte få en adekvat respons i retur är lika frustrerande det.
Att behöva be om, förklara eller påminna om ansvar är både frustrerande och förödmjukande.
Ansvar är väldigt viktigt för alla.
Vi kräver att politiker, rättsväsendet, sjukvård, kändisar, media, och medmänniskor ska ta sitt ansvar precis hela tiden. Det finns inskrivet i arbetsrutiner och lagar. Det diskuteras i media, i politiska sammanhang och fikarummen. Vi måste ta ansvar för oss själva och för andra.
Likaväl går människor runt och känner att det där med att ta ansvar brister, i stort och i smått, och det gör ont att bli drabbad av den bristen. Det är också en sorg. Och sorg ska man kanske inte beklaga, utan respektera och erkänna.
Kommentarer