Vad är skillnaden mellan högskola och komvux undrar ni?
Ingen.
Ingen alls, svarar jag.
Vi läser en av de viktigaste kurserna just nu, om barn och ungdomar, alltså om de i samhället som är som mest sårbara och utsatta när skyddsnätet inte fungerar som det ska.
Då ska de dit och ge oss en slags hittepå uppgift.
Vi ska intervjua ett barn. Det ska följa konstens alla regler i formalia; det ska finnas skriftligt samtycke av föräldrar, det ska finnas muntligt samtycke av barnet, det ska transkriberas och anonymiseras. Men samtidigt så ska intervjun handla om något vardagligt, den ska bara vara 20 minuter lång och vi har inte på långa vägar getts goda möjligheter att förbereda oss, eller läsa in oss, på saken.
Jag genomförde min intervju idag. Det är väl kul att snacka med en skön unge, men samtidigt så får jag ju lirka ur mina egna barn information av mer allvarlig karaktär lite då och då, så det kändes ju lite som en utbildningsmässigt märklig uppgift. Speciellt när vem som helst förstår att det inte för en sekund rustar en för att kunna genomföra professionella intervjuer med barn.
Nåväl. Det gav oss en ursäkt för att ses och äta en härlig middag tillsammans. Det kändes som ett välbehövligt inslag i min vardag.
Förresten, ryggen är under kontroll, jag kan till och med böja mig framåt, även om den värker fortfarande. Men värst är tröttheten, jag är så trött att hjärnan är som mos och jag skulle kunna somna på en millisekund redan vid lunch. Fast jag klagar inte, det gör ju inte ont längre.
Kommentarer