Idag har jag inte skrikit en enda gång. Jag har till och med klarat mig själv medan herr B.o.B. återgick till att arbeta på kontoret.
Visserligen går jag som en hundraåring och allt tar fasligt lång tid, men det går framåt, rejält till och med.
Nu ska jag bara komma förbi den där totala skräcken varje gång jag ska resa på mig, sätta mig ner eller böja mig lite, för att jag aldrig vill ha så där ont igen.
Då ska man komma ihåg att jag inte är direkt ovan vid smärta. Jag har fött två barn, gjort två bukoperationer, haft gallsten, tatuerat mig sju gånger, haft cystor på äggstockarna i tjugo år och har migrän, men det här tog fasiken priset.
Så snart jag har läkt ihop är det dags att se till att styrketräna och stretcha mer. Men först ska jag sova, hela kroppen är totalt slut.
Kommentarer