Idag var vi ute på en kylig ranch för att Pyret skulle få sitt lystmäte gentemot hästar. Polarn hängde också med, men man märker att hon mest vill vara med i det Pyret gör, snarare än att hon har ett eget intresse.
Pyret fick vara med i hela processen, min tålmodiga kusin lät henne vara delaktig på riktigt. Det var att släpa fram alla saker som behövdes för att göra iordning det lilla livet för ridning (hästen alltså, inte Pyret). Hästen hämtades in från hagen och hon fick hjälpa till att borsta och se så hästen inte hade några skador.
Pyret var helt orädd, klappade och rörde sig obehindrat runt den där hästen som var så stor i förhållande till lilla Pyret.
Hon fick stolt som en tupp leda hästen ner från stallet till ridhuset för att få en riktig ridlektion. Det var liksom något helt annat än att ledas runt en liten sväng på Skansen. Cous Cous visade hur man fick hästen att gå och stanna och hur man styrde hästen hitan och ditan, och där satt Pyret ensam på ryggen och såg ut att spricka av stolthet. När hon sedan fick sällskap på ryggen av kusinen som satte lite fart på den fyrfotade kompisen tror jag att Pyret på riktigt hade sitt livs lyckligaste ögonblick.
Polarn fick prova lite hon med, men man märkte skillnaden, hon tycker att det är lite roligt men inte alls på det där saliga sättet som Pyret. Därför höll vi fokuset på storasyster idag.
Medan Cous Cous sedan arbetade igenom hästen en stund satt jag och Pyret och tittade på, jag frågade om hon tyckte det var roligt.
Det var det, fast, sa hon, det kom lite tårar också, och så lät hon lite bekymrad. Jag förklarade att ibland när saker är roligt kan de kännas lite läskiga också, och ibland när saker är roligt är de så roliga att man inte får plats med alla känslor. Då kan det komma tårar, fast man har roligt.
Hon fick rida lite till och sen hjälpa till att ge hästen mat och följa den till hagen.
När vi åkte därifrån talade hon om att hon inte ville åka hem, hon ville bo där, hos hästarna. Efter tio minuter somnade hon.
Jag tror att min kusin är hennes favoritperson just nu.
Och förresten, stallets högsta chef var en sköldpaddsfärgad katt som slog något slags rekord i att vara kelsjuk och sällskaplig. Bara det fick ju arvsmassorna att gå i spinn.
Kommentarer