Det är väl intressant med den där egenskapen, eller förmågan, eller kanske (dåliga) vanan vi har, en del av oss. Att kunna sitta en hel dag och böla okontrollerat, för att sen snyta näsan och gå iväg och hämta barnen på förskolan. Stå där och småprata med fröknar och föräldrar och sen gå hem och laga mat, titta på nya teckningar, välja pyjamasar, borsta tänderna och läsa godnattsaga, och kunna låta bli att bryta ihop ända tills man är ensam igen.
Nästa morgon delar man frukost med sina små, sätter på skor och pussar och kramar men säckar inte ihop förrän de gått ut genom dörren. Sen går det att åka iväg och diskutera sociala insatser för behövande på ett civiliserat sätt med klasskamrater och hålla ihop ända tills man kommer hem och stänger dörren bakom sig.
Kalla det överlevnadsstrategi eller ett behov av att hålla masken. Eller kanske handlar det om att livet är så pressat att till och med sammanbrott pressas in där de får plats.
Pyret behövde ett par nya jympaskor. Hur svårt ska det vara. Svårt. Jätte-jätte-jättesvårt. Hon ville ha jympaskor med glitter på. Och guld. Vi lovade ingenting och förklarade att vi inte kunde bestämma vad det fanns för skor i affärerna, eller i vilka storlekar. Första affären. Hon hittar ett par svarta skor med glitter som jag också tyckte var okej. Men inte 600 kronor okej. Sen hittade hon ett par med glitter-ränder i regnbågens alla färger som jag tyckte var way out there och heller inte värda 800 pix. Andra affären. Ett par Frost-glitter-jympaskor och ett par guldglitter-jympaskor blev till stooora förälskelser, men fanns bara i storlek 25 och uppåt. Pyret ska ha 24. Tredje affären. Igen, jävla Frost-glitter-jympaskor i storlek 25 och uppåt. Inga andra skor duger än de i guld och med Frost vid det här laget. Inga som helst förkl...
Kommentarer