Det sista stället som tänker på rättighet.

Jag börjar bli rätt less på den akademiska världen.

Det blir ju en aning problematiskt, som är alla våra föreläsares favoritord, när man går en utbildning som ständigt tjatar om hur vi ska slåss för jämlikhet, rättigheter och individen i fokus, samtidigt som universitetet som institution ständigt förbiser detta när det gäller sina elever.

Vi måste göra ersättningsuppgifter om vi blir sjuka, eller vabbar, vid ett seminarium, även om vi har gjort uppgiften till denna.
Alltså blir vi bestraffade med dubbel arbetsbörda om vi eller barnen blir sjuka.

Vi får uppgifter att utföra så att vi blir tvingade att arbeta på helger och kvällar, utan möjlighet att ta igen det med ledighet på en vardag.

Vi får höra att om vi under praktikperioden måste vara borta från arbetsplatsen av någon som helst anledning, som vid sjukdom eller till och med för begravning, så måste vi ta igen de arbetstimmarna, exempelvis genom kvälls- eller helgarbete. Vi får inte missa en enda timme av våra 40 timmar per vecka i över 3 månader.

Vi blir tvingade att arbeta upp till 6 timmar i sträck utan rast (tentor).

En klasskamrat fick inför praktiken veta att hon kan behöva dölja sina piercingar och tatueringar för att inte riskera att väcka tråkiga minnen hos klienter. Alltså, känslan var att det som menades var att piercade och tatuerade människor påminner om ett tveksamt förflutet. Lite öppen fördomsfullhet sådär på en vardag.

Och idag.
På kursen om integration, där vi just har läst kurslitteratur som tar upp hur lite förståelse invandrare möts med av samhället, angående hur svårt det är att anpassa sig till ett nytt liv med nytt språk, seder och regler. Hur de liksom bara förväntas bli "svenskar" på en kvart.
En klasskamrat hörde sig för om den där kursboken på norska, för visst, en svensk förstår säkert hyfsat men för henne, som inte har svenska som modersmål, är det nästan omöjligt att förstå norska.
Läraren la huvudet på sned, frågade kvinnan vad hon hade för modersmål och sa:
"Ja, du får kämpa lite extra."
Noll känsla för särskilda omständigheter.

Som sagt. Att spendera heltid med att bli matad med budskapet om alla människors värde, hur vi ska kämpa mot fördomar, stötta de svaga, gå emot det som är kränkande, förstå varje människas individuella behov, inte döma, värna om våra och andras rättigheter och bla bla bla. Det blir bara till bla bla bla när skolan själv visar så lite rum för anpassning, förståelse och rättigheter.