En elefant balanserade på en liten liten spindeltrååååååååd. Det tyckte han var så intressant, så han gick och hämtade en annan elefant.
Vi sjunger den titt som tätt här hemma och gärna i omarbetad version:
En liten Pyret balanserade på en liten liten spindeltrååååååååd, det tyckte hon var så intressant, så hon gick och hämtade en annan liten Polarn.
När vi plötsligt arbetade om den till en liten mamma balanserade så kom jag på vad den handlar om!
Elefanten är föräldrar, spindeltråden är småbarnslivet och att man hämtar andra elefanter är ju att man ljuger sjukt mycket om föräldralivet för att få andra in i fällan med en själv.
Vi är ju flockdjur och när man faller för den där biologiska driften och sitter där och undrar vad i hela friden man har gett sig in i så vill man ju inte vara ensam liksom. Misery loves company. Så då kommer det, alla nödlögner.
Visst är det tufft men så värt det.
(I små microstunder som sömnbristen genast gör att man glömmer)
Klart man är lite trött men man vänjer sig.
(Man vänjer sig vid det mesta, som att gråta en skvätt i kudden varje gång barnen glatt säger frukost! klockan 5.00.)
Det är en utmaning emellanåt, hehe, men man känner ju hur fantastiskt mycket det får en att utvecklas.
(Som att man utvecklar grått hår, demens-light, stressmage och kort stubin.)
Så triggar man andras biologiska drift genom att visa upp sina små raringar och vips så har man sällskap och några fler att prata med om "det där andra". Sjukt mycket lättare, och mindre obekvämt, än att försöka förklara Ja, men vänta tills ni får barn. För det får man inte säga.
En liten mamma balanserade på ett litet litet nervsammanbrott, det tyckte hon var så intressant att gick och hämtade lite sällskap. (Min översättning från barnsångs-språket.)
Känns skönt att ha knäckt den där barnsången, den är ju vansinnigt oklar. Nu ska jag ta mig an Bä bä vita lamm (en dealer som kan sälja av det mesta du kan behöva?), Krokodilen i bilen (whaaat?), Hajarna (...dom tog en arm...det var bloood... ni skämtar?) och alla andra frågetecken.
Det största frågetecknet lämnar jag åt smartare människor; det där hur man kan älska arvsmassorna så enormt trots allt, för det kan man nog inte utläsa från någon konstig barnsång.
Kommentarer