Får jag säga trots?

I skolan hamnade en diskussion i ämnet feminism vidare in på föräldraskap och slank efter det in på att föräldrar ska vara så ofantligt politiskt korrekta nu för tiden.
Jag som har en tvååring hemma med lite... ...humör följer intresserat frågan om huruvida det är fel att benämna det som trots eller inte. De som är emot ordet verkar mena att det antyder att barnet bråkar för bråkande skull eller att man med den benämningen menar att de vill bråka.
Jag menar med ordet trots att de trotsar auktoritet, sin situation och testar gränser. Det är väl inte fel? Vuxna ska väl också trotsa normer och gränser ibland? Är inte det att utveckla styrka och mod för att stå upp mot auktoriteter när så behövs? Trots kan väl vara något att vara stolt över?
Pyret och Polarn kommer nog bli kallade trotsiga ändå, inte för att trycka ner eller stämpla, utan med tanken om att det är en nödvändig, och bra, del i utvecklingen till att bli vuxen. Men också att det visar att mina arvsmassor är trygga nog att stå upp mot oss och vårt försök till ledarskap.
Med det sagt.
Det är en något påfrestande tid. För kompisen benämnde jag det som att ständigt klampa runt i clownskor på ett minfält. En beskrivning som tydligen gick hem. Kaboom!