Saknar det först när det är borta.

Eftersom jag var totalt däckad av feber, hosta, snorig snok, sömnbrist och den där preggo-biten och maken behövde jobba, så fick vi låta pyret härja loss hos sin farmor i några dagar.
Som en smygstart med dagis.
Det lilla livet har dessutom blivit ompysslad av sin far i flera dagar innan dess och under kvällar och nätter de här dagarna och jag börjar bli sådär härligt slutet-på-graviditeten-disträ-och-innesluten.
Slutresultat?
Hon har blivit pappig.
Jag går omkring här hemma som en osalig ande och saknar livet ur mig efter mitt monster bara för att bli bemött med ett mäh och ständigt papap när hon väl kommer hem.
Alltså jag duger väl, för lite lek, lite sitta i knät, någon kram här och där men det är papap som är The man, The idol, The king.
Med vad som väntar så är det ju toppen att hon vänder sig mer till sin far, de kommer ju få bli ett sammansvetsat team när jag ska ta hand om polarn. Men polarn är inte här än. Och jag vill ha mina pussar och kramar.
Ett helt år med världens kläng-fia drev mig till vansinne, du kan väl för guds skull klänga lite på din pappa istället och nu saknar jag det lite grann, klängandet, när jag inte får det längre, fast jag orkar med det ännu mindre.
Aldrig får man vara riktigt nöjd.