I det senaste numret av Vi Föräldrar (nr 3) får jag veta att jag har fel.
Det finns en artikel om att kvinnor som beskriver sin förlossning som helt okej har fallit för "Duktighets-hetsen". Att det har blivit något synonymt med att en "lyckad" förlossning är en som har genomförts med lite smärtlindring, på kort tid och utan komplikationer. Som exempel ges att Blondinbella (nope, inte min favvo "kändis") hade beskrivit smärtan som hanterbar och att hon tyckte sig styra förlossningen själv, det var tydligen taskigt och förolämpande mot de som spruckit eller tyckt att föda var pest och pina och ett försök att vara duktig.
Okej.
För det första så är väl en förlossning som går smidigt och utan komplikationer mer "lyckad" än en där komplikationer uppstår och mamman lider? Precis som en operation av blindtarmen som går enligt planen är mer "lyckad" än en där komplikationer uppstår och patienten drabbas? Inte utefter någon prestige, utan bara utefter att alla önskar sig, och andra, en komplikations fri förlossning. Därmed inte sagt att en förlossning med komplikationer och som upplevs som traumatisk och smärtsam är misslyckad, en förlossning som slutar med en bebis i famnen kan ju inte vara misslyckad, bara inte direkt lyckad på samma sätt kanske.
För det andra, varför denna hets att förlossning ska upplevas som detvärstajagharvaritmedom-denvärstasmärtannågonsin-jagledvarjeminut? Är det verkligen omöjligt att en förlossning kan gå bra, smidigt och upplevas som hanterbar? Kan det till och med vara så att en del upplever mer smärta, stress och lidande just för att man får höra hela livet att det är det värsta du ska uppleva? Att det gör det till något självuppfyllande?
Jag då?
Jag som tyckte att smärtan var hanterbar, som inte tyckte att det var den värsta smärta jag upplevt, som inte kom in förrän jag var 6 centimeter öppen, som bara fick smärtlindring sista centimetern, som bara fick 3 stygn och som tycker att jag hjälpte till genom att lyssna på personalen. Ska jag bara hålla tyst?
Att höra att det finns ett annat sätt att uppleva förlossningen, kan inte det vara skönt? Kan det inte hjälpa att veta att det inte måste vara det värsta någonsin? Om jag blev hjälpt av att slappna av ordentligt mellan värkarna, satt som ett fån och skakade loss spänningar från axlarna och armarna, andades som på gymet och sa till barnmorskan att säga till mig vad som skulle göras, ska jag inte tipsa om det då? Nu när resultatet blev att jag inte upplevde det som så vidrigt. Kan inte det ha bidragit?
Jag hade ju verkligen inget behov av att vara duktig. Vid frågan: Hur tänker du kring smärtlindring? när jag blev inskriven sa jag att Jag tar allt jag kan få för jag tänker inte leka hjälte. Att jag sen hade en barnmorskeelev som arbetade oövervakad och därför missade att koppla in lustgasen (inte alls ett resultat av personalbrist va? Fröken Reinfeldt?) så att jag blev utan smärtlindring och smärtan visade sig vara just hanterbar, är inget duktighets tecken.
Att jag lyssnade och överlät mig i barnmorskans vård var för att jag upplevde att jag var i en situation där andra vet bättre, var inte heller duktighet.
Att jag upplevde så lite smärta och lidande var dessutom säkert också ett resultat av det genetiska lotteriet. Jag hade säkert en gnutta tur. För en gångs skull.
Inte heller hade jag något behov av att vara duktig efteråt. När jag lätt erkänner att jag i veckor hade så ont att jag ville avlida. Då när alla andra är ute på mysiga promenader och ser helt opåverkade ut. Ljuger alla andra då? Eller hade jag otur?
Eller finns det helt enkelt olika sätt att uppleva såväl förlossning som läkning?
Inte heller hade jag något behov av att vara duktig när pyret bara skrek och skrek och skrek och skrek och jag bröt ihop och ångrade mig. Eller när amningen inte fungerade. Eller under den här graviditeten.
Att man inte får tycka att förlossningen var helt okej har gått så långt att jag känner mer panik inför den här förlossningen än den förra just för att min upplevelse möts med skepticism. Jag känner att den här gången måste det göra skitont och vara olidligt, den förra gången var fel, ett undantag, omöjligt att det händer två gånger.
Där kommer vi till kärnan. Vad är nyttan med det? Om det var lika okej att tycka att förlossningen gör skitont som att den var helt hanterbar så skulle jag inte hetsa upp mig och känna mig rädd.
Jag går omkring och är övertygad om att jag upplevde pyrets förlossning fel. Som om det finns rätt eller fel. Som att det är mer rätt att säga att det var detvärstajagharvaritmedom. I och med det så kommer säkert den här förlossningen vara värre, eftersom jag är mer stressad och övertygad om att det kommer vara vidrigt, det kommer säkert påverka.
Släpp den där alla mammor-måste-vara-lika-klubben och förespråka att vi får tycka olika om graviditet, förlossning, läkning, den första tiden med barnet och föräldraskap istället. Då kommer duktighetshesten att försvinna, när det är okej att vara olika.
Det finns en artikel om att kvinnor som beskriver sin förlossning som helt okej har fallit för "Duktighets-hetsen". Att det har blivit något synonymt med att en "lyckad" förlossning är en som har genomförts med lite smärtlindring, på kort tid och utan komplikationer. Som exempel ges att Blondinbella (nope, inte min favvo "kändis") hade beskrivit smärtan som hanterbar och att hon tyckte sig styra förlossningen själv, det var tydligen taskigt och förolämpande mot de som spruckit eller tyckt att föda var pest och pina och ett försök att vara duktig.
Okej.
För det första så är väl en förlossning som går smidigt och utan komplikationer mer "lyckad" än en där komplikationer uppstår och mamman lider? Precis som en operation av blindtarmen som går enligt planen är mer "lyckad" än en där komplikationer uppstår och patienten drabbas? Inte utefter någon prestige, utan bara utefter att alla önskar sig, och andra, en komplikations fri förlossning. Därmed inte sagt att en förlossning med komplikationer och som upplevs som traumatisk och smärtsam är misslyckad, en förlossning som slutar med en bebis i famnen kan ju inte vara misslyckad, bara inte direkt lyckad på samma sätt kanske.
För det andra, varför denna hets att förlossning ska upplevas som detvärstajagharvaritmedom-denvärstasmärtannågonsin-jagledvarjeminut? Är det verkligen omöjligt att en förlossning kan gå bra, smidigt och upplevas som hanterbar? Kan det till och med vara så att en del upplever mer smärta, stress och lidande just för att man får höra hela livet att det är det värsta du ska uppleva? Att det gör det till något självuppfyllande?
Jag då?
Jag som tyckte att smärtan var hanterbar, som inte tyckte att det var den värsta smärta jag upplevt, som inte kom in förrän jag var 6 centimeter öppen, som bara fick smärtlindring sista centimetern, som bara fick 3 stygn och som tycker att jag hjälpte till genom att lyssna på personalen. Ska jag bara hålla tyst?
Att höra att det finns ett annat sätt att uppleva förlossningen, kan inte det vara skönt? Kan det inte hjälpa att veta att det inte måste vara det värsta någonsin? Om jag blev hjälpt av att slappna av ordentligt mellan värkarna, satt som ett fån och skakade loss spänningar från axlarna och armarna, andades som på gymet och sa till barnmorskan att säga till mig vad som skulle göras, ska jag inte tipsa om det då? Nu när resultatet blev att jag inte upplevde det som så vidrigt. Kan inte det ha bidragit?
Jag hade ju verkligen inget behov av att vara duktig. Vid frågan: Hur tänker du kring smärtlindring? när jag blev inskriven sa jag att Jag tar allt jag kan få för jag tänker inte leka hjälte. Att jag sen hade en barnmorskeelev som arbetade oövervakad och därför missade att koppla in lustgasen (inte alls ett resultat av personalbrist va? Fröken Reinfeldt?) så att jag blev utan smärtlindring och smärtan visade sig vara just hanterbar, är inget duktighets tecken.
Att jag lyssnade och överlät mig i barnmorskans vård var för att jag upplevde att jag var i en situation där andra vet bättre, var inte heller duktighet.
Att jag upplevde så lite smärta och lidande var dessutom säkert också ett resultat av det genetiska lotteriet. Jag hade säkert en gnutta tur. För en gångs skull.
Inte heller hade jag något behov av att vara duktig efteråt. När jag lätt erkänner att jag i veckor hade så ont att jag ville avlida. Då när alla andra är ute på mysiga promenader och ser helt opåverkade ut. Ljuger alla andra då? Eller hade jag otur?
Eller finns det helt enkelt olika sätt att uppleva såväl förlossning som läkning?
Inte heller hade jag något behov av att vara duktig när pyret bara skrek och skrek och skrek och skrek och jag bröt ihop och ångrade mig. Eller när amningen inte fungerade. Eller under den här graviditeten.
Att man inte får tycka att förlossningen var helt okej har gått så långt att jag känner mer panik inför den här förlossningen än den förra just för att min upplevelse möts med skepticism. Jag känner att den här gången måste det göra skitont och vara olidligt, den förra gången var fel, ett undantag, omöjligt att det händer två gånger.
Där kommer vi till kärnan. Vad är nyttan med det? Om det var lika okej att tycka att förlossningen gör skitont som att den var helt hanterbar så skulle jag inte hetsa upp mig och känna mig rädd.
Jag går omkring och är övertygad om att jag upplevde pyrets förlossning fel. Som om det finns rätt eller fel. Som att det är mer rätt att säga att det var detvärstajagharvaritmedom. I och med det så kommer säkert den här förlossningen vara värre, eftersom jag är mer stressad och övertygad om att det kommer vara vidrigt, det kommer säkert påverka.
Släpp den där alla mammor-måste-vara-lika-klubben och förespråka att vi får tycka olika om graviditet, förlossning, läkning, den första tiden med barnet och föräldraskap istället. Då kommer duktighetshesten att försvinna, när det är okej att vara olika.
Kommentarer