Mitt i natta.

Den där jädra nattskräcken.
Utan att vi märkte det har pyret nog haft en liten paus från det, man märker det först när det är tillbaka, att det nog var ett tag sen.
Det börjar med lite gråt, som övergår i otröstlig, som övergår i ren och skär förtvivlan. Så märker man att hon inte är riktigt vaken, ögonen är glansiga, blicken inåtvänd och man når liksom inte fram.
Hon gråter, hulkar, sparkar, slår och kränger fram och tillbaka.
Vi försöker hålla, trösta, spela upp Babblarna, visa djur på tv, tänder lampan, gungar, spela speldosan, ge ugglan, nappen, sjunger favoriterna, stryker ryggen, visar katten och bönar och ber. Efter långa evigheter märker man hur hon vaknar till. Då går det fort att trösta och hon lägger sig tillrätta i famnen och somnar om.
Kvar sitter två chockskadade och lätt uppjagade päron.
Det är så läskigt, så frustrerande och så ledsamt att se henne så rädd och förtvivlad utan att kunna nå fram och erbjuda tröst.
Inatt slog det mig dessutom att vi snart ska ha ett spädbarn igen. De som är experter på att vara svårtröstade. De som, även om de är lugnare än vad pyret var, är riktigt duktiga på att skrika förtvivlat tills de har brutit ner alla reserver av lugn man kan uppbåda. Det slog mig att vi slipper rätt mycket av det nu för tiden men snart är det dags igen. Att vagga, gunga, vyssa, bära, trösta och böna och be att det lilla livet ska lugna sig många gånger varje dag.
Det slog mig att jag har lust att rymma. Det slog mig också att det var rätt meningslöst eftersom jag liksom skulle bära med mig problemet vart jag än tog vägen.
Istället spänner jag armmusklerna, harklar mig, övar skalor och andas djupt.