Preggo-stuff.

När jag var preggo förra gången fick jag höra från en del kvinnor att det var så härligt att vara gravid. Jag hade ju verkligen världens smidigaste graviditet men härligt? Nä.
Den här graviditeten kan jag knappast säga har varit smidig heller men det är väldigt mycket samma saker som är mindre bekväma med att vara preggo.
Som att bli täppt i näsan. Sjukt irriterande att med jämna mellanrum gå omkring och flåsa som en blodhund. Vilket jag gör mellan de fem förkylningarna som jag har fått för att preggon dessutom är lite nedsatta i immunförsvaret och därför blir täppta ändå.
Eller att få lock för örat ibland. Meningslöst utöver irriterande. Att inte höra är en funktion man behöver efter att barnet är fött, inte innan.
Torkan. The dry white season. Att vara törstig hela tiden när man utan extra vätska i kroppen behöver kissa konstant - bad combo. Hur mycket vätska som än går genom sodastreamern och sen genom mig så är hyn ändå som sandpapper, naglar spricker, hårbotten kliar och jag krafsar lagom sexigt på magen varefter den växer.
Blödande tandkött känns fräscht men näsblod är ännu hetare. Jag vaknade klockan 5 denna ljuva morgon av en serie-nysning. Den roade pyret som skrattade gott åt varje nysning i sömnen. När jag gick upp för att snyta mig rann det betänkligt ur snoken och även i mörkret såg jag att pappret var färgat av något annat än snor. Syndafloden i snoken Oh yeah.
Att vakna av sparkar, sura uppstötningar, nattmanglingar med tarmarna (som jag varje gång tror är en begynnande kräksjuka när det bara är preggo-mage) är en baggis jämfört med de eviga kramperna. Mina vader är ständigt ömma av de nattliga tåkrökningarna.
Den otympliga kroppshyddan gör inte bara att jag stöter in i allt, den gör mig så sjukt långsam. Ja, pensionärer skyndar förbi mig. 
Den här gången har jag också gjort bekantskap med långvarigt pestigt fogar och sammandragningar. De senare börjar allt mer kännas som värkar. Tror jag i alla fall. Förra gången hade jag en skrämselhicka med en förvärk, följt av ingenting. Nästa gång jag kände något som kunde vara värkar så följdes en värk av en annan, sen en annan, sen en annan och efter många till, en bebis. Den här gången gör det ju ont lite mest hela tiden på en massa konstiga sätt varav en del känns bekanta. Som idag, när jag mest hela dagen försökte komma ihåg om det var så det kändes.
Nog för att jag längtar efter att det här ska vara över, inte bara för att slippa allt preggo-stuff utan kanske mest för att träffa polarn ansikte mot ansikte, men än så länge är det lite tidigt. Någon vecka i förväg känns väl okej, men annars är det skönt om det lilla livet stannar i ugnen tills det är garanterat färdigbakat.
Så det där med härliga tider som preggo? Jag har haft en smidig graviditet och en superpestig, men inte tyckt att någon har varit härlig, för det där är väl inga härliga saker?