Pyret har alltid haft ett stort behov av närhet, hon ogillar att ligga själv utan vill helst ligga i famnen. Men som med den mesta utvecklingen så har det gått framåt, först kunde hon sova själv i sin säng på natten, sen kunde hon ligga en kort stund själv i soffan i sovande tillstånd och nyligen har hon kunnat ligga själv en stund i vaket tillstånd.
Men.
En annan sak med utveckling är att det ofta blir små bakslag.
Idag har pyret varit nöjd, glad och belåten. Så länge hon har legat i famnen. Minsta försök att lägga henne ifrån mig har mötts av pip, som blivit till gnäll, som slutat i otröstlig gråt. Ja, otröstlig om hon inte får komma tillbaka till trygga famnen vill säga.
Dagen har blivit därefter.
Jag hade högtflygande planer om att klippa och fila mina naglar, handtvätta pyrets nedspydda kläder och göra lite smoothie. Jag fick nöja mig med att ta en promenad, äta en banan och prata lite i telefon.
Detta till tonerna av våra kära grannar som tydligen bestämt sig för att renovera och därför hamrat och skrapat halva dagen. Den hund de tydligen skaffat följer självklart familjens vanor och skäller för det mesta.
Konstig som jag är blev därför dagens höjdpunkt att jobbet ringde och ville prata om sommarjobb, om jag fortfarande var intresserad? Äh, ja tack.
Jag pussar pyret i pannan så att hon somnar i min famn en stund, hon behöver sova efter en timme av att gurgla, smaska på mammas tröja och veva med armar och ben, annars blir hon snart övertrött och tjurig. Samtidigt tänker jag på hur korkat det är att låta sig bli påverkad av den ständigt frågande tonen när jobb istället för mammaledighet kommer upp. Jag känner mig vansinnigt trygg i att jag är en bra mamma, att pyret får det absolut, självklart, utan tvekan, hundra procent, varför i helskotta inte lika bra med sin pappa medan jag arbetar och att pyret säkert får en bättre mamma om jag får roa mig lite med andra vuxna i några veckor.
Jag ger ett sovande pyre en puss till och tänker att det kommer bli bra det här.
Men.
En annan sak med utveckling är att det ofta blir små bakslag.
Idag har pyret varit nöjd, glad och belåten. Så länge hon har legat i famnen. Minsta försök att lägga henne ifrån mig har mötts av pip, som blivit till gnäll, som slutat i otröstlig gråt. Ja, otröstlig om hon inte får komma tillbaka till trygga famnen vill säga.
Dagen har blivit därefter.
Jag hade högtflygande planer om att klippa och fila mina naglar, handtvätta pyrets nedspydda kläder och göra lite smoothie. Jag fick nöja mig med att ta en promenad, äta en banan och prata lite i telefon.
Detta till tonerna av våra kära grannar som tydligen bestämt sig för att renovera och därför hamrat och skrapat halva dagen. Den hund de tydligen skaffat följer självklart familjens vanor och skäller för det mesta.
Konstig som jag är blev därför dagens höjdpunkt att jobbet ringde och ville prata om sommarjobb, om jag fortfarande var intresserad? Äh, ja tack.
Jag pussar pyret i pannan så att hon somnar i min famn en stund, hon behöver sova efter en timme av att gurgla, smaska på mammas tröja och veva med armar och ben, annars blir hon snart övertrött och tjurig. Samtidigt tänker jag på hur korkat det är att låta sig bli påverkad av den ständigt frågande tonen när jobb istället för mammaledighet kommer upp. Jag känner mig vansinnigt trygg i att jag är en bra mamma, att pyret får det absolut, självklart, utan tvekan, hundra procent, varför i helskotta inte lika bra med sin pappa medan jag arbetar och att pyret säkert får en bättre mamma om jag får roa mig lite med andra vuxna i några veckor.
Jag ger ett sovande pyre en puss till och tänker att det kommer bli bra det här.
Kommentarer