Brytpunkt.

Allt har en brytpunkt, en bristningsgräns.
Även vi människor.
Jag nådde min igår.
Precis lika mycket som hjärtat sväller över av att pyret ser mig i ögonen, ler lite, viftar med tårna när hon äter, gör sin lustiga ljud, lyfter på nacken för att följa min röst, griper tag om mitt finger.
Lika mycket går det i tusen bitar när hon får magknip och skriker av smärta.
Tyvärr är det ofta.
Nästan varje vaken stund.
Varje skrik med ihopskrynklat ansikte river och sliter i själen, jag vill trösta, lugna, bota och hjälpa fort, på en gång, men kan inte mycket göra.
Minifom, semper magdroppar och rapning enligt konstens alla regler har vi redan infört.
De ständiga attackerna gör pyret orolig, hon vill alltid vara nära, helst i famnen, att lägga henne ifrån sig går bara för några få minuter i den djupaste sömnen. Men som vaken är närheten det enda jag kan erbjuda som tröstar det minsta.
Jag går som enarmad bandit hela dagarna.
Igår var skrikandet konstant i 4 timmar. Hjärtat mitt blev rivet i trasor och fick mig att brista.
Så jag bröt ihop som en blöt fläck på marken, gav upp för en stund, tyckte synd om mig själv, kände mig otillräcklig och inkompetent.
Sen skrapade jag upp resterna, formade de till en ny människa och tog nya tag.
Pyret log, grep tag i mitt finger, jollrade, tittade mig i ögonen och fyllde igen de sista sprickorna i hjärtat.