Efter nästan en vecka i sällskap med ett pyre på gott humör så har vi haft tre eftermiddagar/kvällar med skrik och panik. Igår bar jag runt henne i tre timmar medan hon skrek.
Amningsmottagning, BVC och Google har dissikerats i jakt på ett nytt tips som kan hjälpa, men det är bara samma råd som återkommer och de råden har vi redan använt sedan första veckan.
Det värsta med att leva med skrikbebis är självklart den förtvivlan som uppstår när man inget kan göra för att hjälpa henne, när man får veta att bära nära och vänta på att det går över är det enda som gäller (efter att matning, rapning, droppar, massage och byta blöja har provats så klart).
Men näst värst är isoleringen det medför.
Det finns ingen möjlighet att bli caffé latte morsa här inte.
Att ge sig ut med pyret blir begränsat, vi kommer som mest iväg på våra morgonpromenader för de ständiga rörelserna från vagnen söver henne och under morgon/förmiddag är hon oftast lugn. Men att handla blir knepigt då en köbildning riskerar att utlösa en hysteriattack.
Att sätta sig och umgås på fik är inte att tala om, det är inte ens särskilt givande att ta emot besök i hemmet när pyret spenderar timmar åt att hålla konsert. Det går inte ens att prata i telefon.
Tillsammans i hemmet får vi inte heller mycket gjort, då pyret ska hållas i famnen för att hållas så lugn som möjligt. Möjligtvis kan vi ibland använda Babybjörn när hon är lite lugnare.
Så det där underbara livet som mammaledig som alla pratade om... ...det var ingen som hade skrikbebis som pratade då?
Här pratar vi om någon som är social och rastlös som försöker överleva den här tiden av hjärtskärande skrik från den jag älskar mest, utan att få lappsjuka.
"Är ni hemma och njuter av er guldklimp?"
Frågan kom ofta den första veckan.
Vi älskar henne över allt annat.
Vi är oändligt tacksamma för att ha henne här.
Men njuter?
Nja.
Härliga, fåniga, dumma och korkade kommentarer om att "ni trodde väl inte det bara skulle vara gulligt/lätt/roligt?" undanbedes.
Vi var väl införstådda med att bebisar var krävande, men enbart föräldrar med erfarenhet av Kolik får påstå att de förstår hur vi har det. För det är vad vi troligtvis lever med.
Amningsmottagning, BVC och Google har dissikerats i jakt på ett nytt tips som kan hjälpa, men det är bara samma råd som återkommer och de råden har vi redan använt sedan första veckan.
Det värsta med att leva med skrikbebis är självklart den förtvivlan som uppstår när man inget kan göra för att hjälpa henne, när man får veta att bära nära och vänta på att det går över är det enda som gäller (efter att matning, rapning, droppar, massage och byta blöja har provats så klart).
Men näst värst är isoleringen det medför.
Det finns ingen möjlighet att bli caffé latte morsa här inte.
Att ge sig ut med pyret blir begränsat, vi kommer som mest iväg på våra morgonpromenader för de ständiga rörelserna från vagnen söver henne och under morgon/förmiddag är hon oftast lugn. Men att handla blir knepigt då en köbildning riskerar att utlösa en hysteriattack.
Att sätta sig och umgås på fik är inte att tala om, det är inte ens särskilt givande att ta emot besök i hemmet när pyret spenderar timmar åt att hålla konsert. Det går inte ens att prata i telefon.
Tillsammans i hemmet får vi inte heller mycket gjort, då pyret ska hållas i famnen för att hållas så lugn som möjligt. Möjligtvis kan vi ibland använda Babybjörn när hon är lite lugnare.
Så det där underbara livet som mammaledig som alla pratade om... ...det var ingen som hade skrikbebis som pratade då?
Här pratar vi om någon som är social och rastlös som försöker överleva den här tiden av hjärtskärande skrik från den jag älskar mest, utan att få lappsjuka.
"Är ni hemma och njuter av er guldklimp?"
Frågan kom ofta den första veckan.
Vi älskar henne över allt annat.
Vi är oändligt tacksamma för att ha henne här.
Men njuter?
Nja.
Härliga, fåniga, dumma och korkade kommentarer om att "ni trodde väl inte det bara skulle vara gulligt/lätt/roligt?" undanbedes.
Vi var väl införstådda med att bebisar var krävande, men enbart föräldrar med erfarenhet av Kolik får påstå att de förstår hur vi har det. För det är vad vi troligtvis lever med.
Kommentarer