Kungen.

Kärlek.
Så enkelt, så svårt.
Jag tror inte på magi, ödet eller annat övernaturligt, inte ens när det gäller kärlek.
Jag tror att man väljer och ibland väljer man rätt.
Jag tror att det är en herrans massa känslor inblandade och just därför måste man tvinga sig att tänka lite också, använda förnuftet, för det är oftast mer pålitligt än känslor.
Jag valde min make.
Jag valde så rätt.
Det vet jag för att vi har stått sida vid sida i mer än 15 år.
Ibland har vi svajat, ibland har vi stegat åt olika håll, men vi har aldrig hamnat för långt ifrån varandra. Prövningarna har funnits där, stora som små, allt från stora stormar som barnlöshet till små vindpustar som trötthet.
När vi nu har spenderat tre veckor tillsammans med vårt lilla pyre så vet jag mer än någonsin att jag valde rätt.
Outtröttligt har han städat, lagat mat, handlat, matat på nätter, bytt blöjor, servat och tröstat båda sina flickor när hormoner, magknip, trötthet och värk har fått tårar att spruta.
Med det största tålamod och hjärta.
När man väljer den man ska leva med för resten av sitt liv så måste man välja noggrant. Jag valde min man för att jag fick de starkaste av känslor för honom, men också för att jag såg de egenskaper som visat sig vara så värdefulla när vi klarat oss igenom sorger, svårigheter och prövningar. En man som med styrka, trygghet, tålamod och humor ger mig all den kärlek jag behöver.
Därför vet jag att pyret också kommer få all den kärlek hon kommer behöva.
Han bevisar att jag valde rätt, att jag fortsatt att välja rätt i femton år och att jag kommer fortsätta att välja honom, inte trots att det stormar ibland, utan för att han står så stadigt när det stormar.
Och för att han får mig att känna mig som en drottning satt på piedestal, precis som han kommer få pyret att känna sig som en prinsessa.
Han är kungen.
Och jag valde honom.