Nu är jag föräldraledig.
Kombinerat med höggravid.
Jag har inget jag måste göra, eller ens särskilt mycket jag kan komma på att göra.
Men det är väl skönt för dig, att vara helt ledig, bara vila och ta det lugnt den sista tiden?
Nä.
Jag har inte skönt, roligt, avslappnat eller mysigt.
Jag har nämligen fått igen för mina 8 månader av easy-peasy-graviditet.
Min dag:
Jag vaknar, klockan är sisådär 6:00-6:30, jag har sovit en timme i taget under natten, varenda muskel ömmar, magen hoppar och skuttar av sammandragningar och min fångvaktare (katten) återvänder till sängen från sitt uppdrag att kontrollera sin husse tills han lämnar hemmet. Jag ger upp, jag anser mig ha fullgjort min plikt att försöka sova.
Jag sätter mig en stund på sängkanten innan jag går upp eftersom att hela rummet snurrar, jag har ju rört på mig.
Hopp och skutt in i duschen. Eller, små vaggande steg mot badrummet, för fogarna skriker sådär på morgonen och illamåendet gungar i strupen.
Efter en kall dusch (den tar en evighet att få värme i under vinterhalvåret) ordnar jag frukost. Inte för att det är det mest underbara på dagen, som det var tidigare, utan för att man måste äta. Så snart den är intagen blir jag illamående.
Lite röj i garderoben efter lite sköna kläder. Haha, sköna kläder, det finns inte. Alla mammakläder får magen att klia, alla icke-mammakläder måste rivas och slitas i så snart jag rör på mig för att stanna hyfsat på plats.
Det är peptalk i mitt huvud. Motivering inför dagens mest motsägelsefulla stund: Promenaden. Jag måste ta en promenad, måste, för blodcirkulationen, för matsmältningen, för att mota lappsjukan. Men varje steg får blygdfogen att pipa och gnälla. Flera steg i rad får den att skrika. Illamåendet och yrseln gör en promenad ute på egen hand att bli lite av ett nervöst upptåg. Så peptalk.
Jag laddar öronen med lugn musik för att inte ta för snabba och stora kliv, och rör mig min lilla runda som genast får mig att flåsa och svettas.
45 minuter senare är jag hemma, då ska beslutet tas; handla nu, handla sen, handla över huvudtaget. Jag vill egentligen hem och få sätta mig ner, men kanske borde jag försöka hitta något som triggar aptiten lite till lunch. Ibland lyckas jag motivera mig några steg till, ibland inte.
Lagom hemma till lunch. Blä. Toshiba lever rövare och visar att jag måste äta något, men jag vet att det bara kommer leda till nytt illamående så tuggorna blir mekaniska.
Mot soffan. Gud i himlen vad jag hatar den där soffan. Jag hatar den lika mycket som sängen. Jag sitter i den, jag halv-ligger, jag ligger. Jag äter frukost i den, jag fikar i den, jag äter lunch i den, jag äter middag i den, jag tittar på tv i den, jag chattar i den, jag klappar katterna i den, jag pluggar (inte nu längre) i den. Jag ger den all min tid, all min uppmärksamhet och allt jag får tillbaka är ont, överallt. Ont i fogar, ont i benen, ont i ryggen, ont i nacken, ont i magen.
Lagom till efter lunchen så kommer också huvudvärken. Med det kommer mer yrsel. Och mer illamående.
Jag plöjer halvdåliga tv-serier på eftermiddagen, för det är jobbigt att läsa med huvudvärk. 7 avsnitt av The Tudors på raken. Otroligt givande. Inte. Men sällskap ändå.
Med lite mer peptalk orkar jag sen masa mig ut i köket för att fixa middag. Det är inte roligt att stå och svajja vid spisen för att laga mat man inte vill ha, men det är något att göra.
Middagen intas på samma sätt som alla andra måltider, mekaniskt och motsträvigt, följt av illamående och yrsel.
Kvällen. I soffan. Ont. I väntan på att gå och lägga sig. Jag vill inte. Det rör sig om att ligga i flera timmar och vänta på att gå upp. För att spendera en dag ensam i soffan, med ont, i väntan på att gå och lägga sig. The circle of life.
Mensvärken som följer mig genom hela dagarna får mig att hoppas att slutet närmar sig, men jag vågar inte hoppas för mycket.
Jag har haft det väldigt, väldigt lätt fram till nu. Jag inser att en del har det så här hela graviditeten igenom, eller värre.
Men precis som de som har det jobbigt hela graviditeten blir avis på de som har det lätt nästan hela tiden, så blir jag avis på de som har det lätt hela vägen fram. Vi vill väl alla komma lätt undan?
Men vad skönt för mig att få den här tiden att bara slappna av, ligga i soffan och äta gott.
Äntligen.
Ja ä int´bitter.
Jag är bara lite ensam, uttråkad och ynklig.
Kombinerat med höggravid.
Jag har inget jag måste göra, eller ens särskilt mycket jag kan komma på att göra.
Men det är väl skönt för dig, att vara helt ledig, bara vila och ta det lugnt den sista tiden?
Nä.
Jag har inte skönt, roligt, avslappnat eller mysigt.
Jag har nämligen fått igen för mina 8 månader av easy-peasy-graviditet.
Min dag:
Jag vaknar, klockan är sisådär 6:00-6:30, jag har sovit en timme i taget under natten, varenda muskel ömmar, magen hoppar och skuttar av sammandragningar och min fångvaktare (katten) återvänder till sängen från sitt uppdrag att kontrollera sin husse tills han lämnar hemmet. Jag ger upp, jag anser mig ha fullgjort min plikt att försöka sova.
Jag sätter mig en stund på sängkanten innan jag går upp eftersom att hela rummet snurrar, jag har ju rört på mig.
Hopp och skutt in i duschen. Eller, små vaggande steg mot badrummet, för fogarna skriker sådär på morgonen och illamåendet gungar i strupen.
Efter en kall dusch (den tar en evighet att få värme i under vinterhalvåret) ordnar jag frukost. Inte för att det är det mest underbara på dagen, som det var tidigare, utan för att man måste äta. Så snart den är intagen blir jag illamående.
Lite röj i garderoben efter lite sköna kläder. Haha, sköna kläder, det finns inte. Alla mammakläder får magen att klia, alla icke-mammakläder måste rivas och slitas i så snart jag rör på mig för att stanna hyfsat på plats.
Det är peptalk i mitt huvud. Motivering inför dagens mest motsägelsefulla stund: Promenaden. Jag måste ta en promenad, måste, för blodcirkulationen, för matsmältningen, för att mota lappsjukan. Men varje steg får blygdfogen att pipa och gnälla. Flera steg i rad får den att skrika. Illamåendet och yrseln gör en promenad ute på egen hand att bli lite av ett nervöst upptåg. Så peptalk.
Jag laddar öronen med lugn musik för att inte ta för snabba och stora kliv, och rör mig min lilla runda som genast får mig att flåsa och svettas.
45 minuter senare är jag hemma, då ska beslutet tas; handla nu, handla sen, handla över huvudtaget. Jag vill egentligen hem och få sätta mig ner, men kanske borde jag försöka hitta något som triggar aptiten lite till lunch. Ibland lyckas jag motivera mig några steg till, ibland inte.
Lagom hemma till lunch. Blä. Toshiba lever rövare och visar att jag måste äta något, men jag vet att det bara kommer leda till nytt illamående så tuggorna blir mekaniska.
Mot soffan. Gud i himlen vad jag hatar den där soffan. Jag hatar den lika mycket som sängen. Jag sitter i den, jag halv-ligger, jag ligger. Jag äter frukost i den, jag fikar i den, jag äter lunch i den, jag äter middag i den, jag tittar på tv i den, jag chattar i den, jag klappar katterna i den, jag pluggar (inte nu längre) i den. Jag ger den all min tid, all min uppmärksamhet och allt jag får tillbaka är ont, överallt. Ont i fogar, ont i benen, ont i ryggen, ont i nacken, ont i magen.
Lagom till efter lunchen så kommer också huvudvärken. Med det kommer mer yrsel. Och mer illamående.
Jag plöjer halvdåliga tv-serier på eftermiddagen, för det är jobbigt att läsa med huvudvärk. 7 avsnitt av The Tudors på raken. Otroligt givande. Inte. Men sällskap ändå.
Med lite mer peptalk orkar jag sen masa mig ut i köket för att fixa middag. Det är inte roligt att stå och svajja vid spisen för att laga mat man inte vill ha, men det är något att göra.
Middagen intas på samma sätt som alla andra måltider, mekaniskt och motsträvigt, följt av illamående och yrsel.
Kvällen. I soffan. Ont. I väntan på att gå och lägga sig. Jag vill inte. Det rör sig om att ligga i flera timmar och vänta på att gå upp. För att spendera en dag ensam i soffan, med ont, i väntan på att gå och lägga sig. The circle of life.
Mensvärken som följer mig genom hela dagarna får mig att hoppas att slutet närmar sig, men jag vågar inte hoppas för mycket.
Jag har haft det väldigt, väldigt lätt fram till nu. Jag inser att en del har det så här hela graviditeten igenom, eller värre.
Men precis som de som har det jobbigt hela graviditeten blir avis på de som har det lätt nästan hela tiden, så blir jag avis på de som har det lätt hela vägen fram. Vi vill väl alla komma lätt undan?
Men vad skönt för mig att få den här tiden att bara slappna av, ligga i soffan och äta gott.
Äntligen.
Ja ä int´bitter.
Jag är bara lite ensam, uttråkad och ynklig.
Kommentarer