Inget pjosk.

Kanske är det så att jag får igen nu.
Att jag knappt märkt av graviditeten under alla dessa månader var presenten jag fick för att nu orka med att inte alls vara på topp längre.
Nu är det snarare the bottåm is nådd.
Men så är jag fröken kan själv.
En jäkligt bra egenskap som får en att driva framåt, inte ge upp, resa sig upp när man blir nedslagen och handskas med livets kurvor.
En jäkligt dålig egenskap som får en att ta i för mycket, köra när man borde sätta sig ner, låta bli att sätta gränser och vägra be om hjälp.
Nej då, det går bra.
Oftast är det sant, jag tycker inte om att pjoska med mig själv och man orkar så mycket mer än man tror om man bara torkar tårarna, tar ett djupt andetag och fortsätter framåt. Om man vågar trotsa den där barriären, den där väggen som kommer upp ibland, så utvecklas man. Alla som tränar vet att man inte kan sluta när det känns tungt, det är då man måste öka för att komma in i den andra andningen.
Men ibland tar det stopp.
När det tar stopp fortsätter jag med Nej då, det går bra.
Det gör det inte.
Jag fullkomligt avskyr när det inte lägre går bra, på grund av mig själv. Att inte kunna själv.
Det tar emot att be om hjälp, det tar ännu mer emot att säga till mig själv att lägga av.
Så jag är tjurig nu.
Jag får lov att erkänna att det går inte bra, jag orkar inte, jag kan inte själv och det får mig alltid att känna mig... ...dålig. Som att jag borde kunna bättre. Som att jag ger upp. Som att jag är lite mesig.
Så B.o.B. är lite B.o.B.:ig just nu.