Att inte må bra är ju ingen höjdare.
Personligen kan jag ta smärta, feber, kräkningar you name it, men att bli tvingad att vara stilla och bunden till hemmet, den fasan!
Mitt i kräksjukor har jag kvidit för att jag inser att det väntar några dagar inför hemmets fyra väggar.
Utslagen i influensor har jag deppat ihop av att ligga i soffan.
När människor pratar om hur lätta straff vi har i landet, hur lyxigt människor har det i fängelset, hur det inte är ett straff att ha fotboja har jag ryst åt tanken att vara så begränsad. Internet, gym och filmkanaler är väl skit samma, man kan ju inte gå ut och göra saker, vilken tortyr!
Det finns människor som kan känna att det är lyxigt att få spendera dagar på sofflocket, som kan njuta av att koppla av i ett varmt bad, som kan bli lyckliga av att spela Playstation i timmar.
Konstiga varelser.
På samma sätt som de mår bra av detta, att de blir avkopplade, avslappnade och lugna så blir jag lugn, avslappnad och avkopplad av att träna, städa, jobba, fixa och dona.
Ibland nämns det att så rastlösa själar som min håller ett högt tempo för att undvika att tänka och känna efter. Det gäller inte mig. Jag analyserar mig själv och min omgivning som bäst när jag är sysselsatt.
Det är när jag är stilla som jag får problem, jag blir sinnesslö och trögtänkt.
Mindfullness är ju populärt nu för tiden. Att jag mår lite åt det sämre hållet just nu borde jag kanske anses använda som ett sätt att lära mig detta. Eller som ett sätt att varva ner inför det som komma skall.
Fast då antar vi att alla är stöpta i samma form, att mindfullness är den bästa metoden för alla individer att nå lugn och ro.
Vi är ju väldigt olika.
Jag antar inte att alla blir avkopplade av att nå maxpuls, så varför ska man anta att jag skulle må bra av att lära mig sitta i soffan och titta på tv?
Det är som att anta att alla skulle må bättre av att äta mer lasagne, för det är min trösträtt nummer ett, alltså är det vad som skulle få alla att bli varma i själen. Om de bara försökte. Trots deras övertygelse om vegetarisk kost och GI, eller deras glutenintolerens och laktosintolerens.
Så enkelt det skulle vara om vi alla var likadana.
Det är vi inte.
Så jag tycker att det på riktigt är en plåga att bli så instängd, det är ett straff jag tar för att jag måste, för Toshibas välmående. Men jag kommer nog aldrig uppskatta att spendera dagarna med att läsa, titta på tv och ta hand om mig själv.
Så är det att vara en rastlös själ.
Personligen kan jag ta smärta, feber, kräkningar you name it, men att bli tvingad att vara stilla och bunden till hemmet, den fasan!
Mitt i kräksjukor har jag kvidit för att jag inser att det väntar några dagar inför hemmets fyra väggar.
Utslagen i influensor har jag deppat ihop av att ligga i soffan.
När människor pratar om hur lätta straff vi har i landet, hur lyxigt människor har det i fängelset, hur det inte är ett straff att ha fotboja har jag ryst åt tanken att vara så begränsad. Internet, gym och filmkanaler är väl skit samma, man kan ju inte gå ut och göra saker, vilken tortyr!
Det finns människor som kan känna att det är lyxigt att få spendera dagar på sofflocket, som kan njuta av att koppla av i ett varmt bad, som kan bli lyckliga av att spela Playstation i timmar.
Konstiga varelser.
På samma sätt som de mår bra av detta, att de blir avkopplade, avslappnade och lugna så blir jag lugn, avslappnad och avkopplad av att träna, städa, jobba, fixa och dona.
Ibland nämns det att så rastlösa själar som min håller ett högt tempo för att undvika att tänka och känna efter. Det gäller inte mig. Jag analyserar mig själv och min omgivning som bäst när jag är sysselsatt.
Det är när jag är stilla som jag får problem, jag blir sinnesslö och trögtänkt.
Mindfullness är ju populärt nu för tiden. Att jag mår lite åt det sämre hållet just nu borde jag kanske anses använda som ett sätt att lära mig detta. Eller som ett sätt att varva ner inför det som komma skall.
Fast då antar vi att alla är stöpta i samma form, att mindfullness är den bästa metoden för alla individer att nå lugn och ro.
Vi är ju väldigt olika.
Jag antar inte att alla blir avkopplade av att nå maxpuls, så varför ska man anta att jag skulle må bra av att lära mig sitta i soffan och titta på tv?
Det är som att anta att alla skulle må bättre av att äta mer lasagne, för det är min trösträtt nummer ett, alltså är det vad som skulle få alla att bli varma i själen. Om de bara försökte. Trots deras övertygelse om vegetarisk kost och GI, eller deras glutenintolerens och laktosintolerens.
Så enkelt det skulle vara om vi alla var likadana.
Det är vi inte.
Så jag tycker att det på riktigt är en plåga att bli så instängd, det är ett straff jag tar för att jag måste, för Toshibas välmående. Men jag kommer nog aldrig uppskatta att spendera dagarna med att läsa, titta på tv och ta hand om mig själv.
Så är det att vara en rastlös själ.
Kommentarer