Fortsätt till huvudinnehåll

Dagens hopp!

Ett ständigt samtalsämne bland oss 50-plussare på jobbet är inte helt oväntat: klimakteriet. 
Efter ett och ett halvt år utan mens så har jag definitivt tagit steget från förklimakteriets luddiga tillvaro, till det mer erkända klimakteriet.

Symtomen kommer smygande och ackumuleras över tid. Först lite störd nattsömn, sen förändrad mens, huden blir torrare, huvudvärk kommer oftare, kroppstemperaturen förändras, öronen börjar klia, orken minskar, hjärndimman ökar, lederna börjar värka och hjärtat rusar.
Självfallet är en av frågorna som avhandlas: Hur ska man minska alla symtom och måste det till hormonbehandling för det. 
Inte så himla enkelt om man skulle välja hormoner eftersom man först måste komma till en gynekolog som vill förskriva det, men sen är det ändå ständigt är slut på alla apotek och ingen lösning verkar vara i sikte för det problemet.

Ett av tipsen som svävat förbi är att kvinnor i klimakteriet ska äta kreatintillskott för det skulle vara till hjälp för mer än bara de som vill bygga muskler eller bli mer explosiva i träning. Det ska också vara bra för hud, muskler och hjärna. Framförallt ska den berömda hjärndimman minska eftersom kreatin påverkar frontalloben.
Nu kände jag att jag måste testa, så jag köpte såna här när de ändå stod där på hyllan i mataffären, nära och enkelt:
Kreatin "gummies", kosttillskott i form av typ gelégodis. Det finns mycket billigare alternativ, men det här fanns tillhands när jag kom ihåg att jag nog skulle prova.

En vecka in, vad säger jag?
Jag sover bättre, jag kan koncentrera mig mer, jag orkar ta i mer som förr när jag tränar, jag har blivit av med mycket ledvärk och jag har fått mjukare hud.
Kanske är det placebo, men det struntar jag i. Jag vill hellre tro att jag orkar lite mer nu och det på det här enkla sättet utan att behöva ringa runt till alla apotek i landet för att hämta ut medicin jag inte ens fått utskrivet än. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.