När luften tar slut.

Vardag.
Var. Dag.
Varje dag.
Det där ekorrhjulet som bara snurrar på, ingen hinner riktigt kliva på och ingen hinner riktigt kliva av.
Just nu känner jag för att kliva av. Jag hänger inte med och jag orkar liksom inte trampa med i takten. Hur mycket jag än tar tag i saker så blir ingenting riktigt klart, eller egentligen gjort, eftersom listan bara fylls på. Fixa en sak; få två problem på köpet.

Fast jag känner inte att jag har rätt att klaga när jag har människor omkring mig med riktiga problem och möter patienter som försöker överleva.
Hur kan jag vilja krypa ihop som en åskrädd hund och bli omhändertagen, när jag får kramar och pussar av två friska barn varje dag. När jag har min egen hälsa och får chanser att utvecklas och greppa nya möjligheter lite då och då. När jag har en make som grävde ner sig i stridsgropen med mig och räddade det som var vårt. När jag egentligen inte saknar något.

Fast något saknar jag. Något är trasigt. Något behövs. Jag kan bara inte finna orden för det än.