Fortsätt till huvudinnehåll

Men slappna av!

Igår trodde jag på rapporterna om att moln och svala vindar var på intåg, och stressade upp mig.
Detta eviga stressande.
Nu var det ju inte så, jag fick ju njuta av solen idag med, tillsammans med finaste mammakompisen i stan.
Imorgon är det sista lediga (var)dagen innan plugget börjar, och gissa vad? Jag stressar upp mig.
Jag försöker, verkligen försöker, att tänka att jag ska ha en l.e.d.i.g. dag. Ligga i soffan hela dagen med en påse chips och kolla på Viaplay. Jag försöker, verkligen försöker, att tänka att jag behöver det, alla fysiska och psykiska stressymtom tyder på att det vore en god investering. Nu kommer en ny termin, snart stundar delegeringsprov på jobbet, kalla och mörka vinterhalvåret kommer, och jag har inte haft någon semester.
Men.
Så smyger de sig in. Tankarna.

Fast, jag skulle ju kunna läsa lite av de där artiklarna man ska ha läst till på onsdag, eftersom jag inte fått boken man ska ha läst till måndagen från Adlibris, de kommer inte hinna leverera den.

Och jag skulle kunna skriva klart.

Jag hade ju tänkt göra en sån där fotobok för Polarn.

Jag hann ju inte torka golven, det går ju snabbt.

Det skulle ju behövas laddas en tvättmaskin.

Jag skulle ju kunna ta en vända upp på vinden.

Jag skulle kunna ta en vända till soprummet.

Jag skulle kunna kolla upp vad barnen behöver i form av höst/vinterkläder.

Barnens garderober skulle behöva rensas.

Jag hade ju tänkt gå igenom högen med saker barnen har tagit med från förskolan.

Det är ju hemskt om jag ligger och latar mig när barnen är på förskolan, kanske borde de vara lediga.

Och så vidare och så vidare och så vidare.

Herrejisses människa!
En. Dag. En jäkla dag. Ska det vara så jäkla svårt.
Det värsta är att jag känner mig själv allt för väl, jag kommer bocka av hälften av den där listan, för att det kommer ge mig någon snedvriden tillfredsställelse och jag kommer känna mig "duktig". Men i slutändan är allt jag kommer få fler konstiga nervpirrningar, mer migrän, mer magkatarr och någon gång i framtiden säkert hjärtinfarkt eller stroke eller något.

En ledig dag, och innan jag ens har haft den så är jag uppstressad över allt dåligt samvete den ger mig.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Men herregud!

Pyret behövde ett par nya jympaskor. Hur svårt ska det vara. Svårt. Jätte-jätte-jättesvårt. Hon ville ha jympaskor med glitter på. Och guld. Vi lovade ingenting och förklarade att vi inte kunde bestämma vad det fanns för skor i affärerna, eller i vilka storlekar. Första affären. Hon hittar ett par svarta skor med glitter som jag också tyckte var okej. Men inte 600 kronor okej. Sen hittade hon ett par med glitter-ränder i regnbågens alla färger som jag tyckte var way out there och heller inte värda 800 pix. Andra affären. Ett par Frost-glitter-jympaskor och ett par guldglitter-jympaskor blev till stooora förälskelser, men fanns bara i storlek 25 och uppåt. Pyret ska ha 24. Tredje affären. Igen, jävla Frost-glitter-jympaskor i storlek 25 och uppåt. Inga andra skor duger än de i guld och med Frost vid det här laget. Inga som helst förkl...

Tänk positivt.

Tentan är klar och inskickad! Eller "klar",  jag vet ju i och för sig inte om jag har skrivit det läraren tyckte att jag skulle. Men imorgon har vi redovisning för grupparbetet, sen är skolan slut! Eller "slut" är den ju inte förrän nästa sommar. Men det är sommarlov! Eller "lov",  jag börjar ju jobba på måndag. Men det är ledig helg! Eller "ledig" är man väl aldrig med barn. Men det är fredag! Fredag är det, ingen kan ändra på det!!

Dagens kapning

Morsin hade varit i maskopi med mamsen, papsen och Bobo och kuppat in sig på en fika efter jobbet. Så jag fick brygga kaffe för 4 istället för 2 och stå ut med att vara obekväm en stund när denna överlämnades: Så nu ska jag välja smycke i Maria Nilsdotters magiska butik. Fast jag vet ju redan vad jag ska välja.  Arvsmassorna ville fira i förskott de med; Polarn hade virkat en till nalle: och Pyret fick mig att gråta: Det var ett kort och enkelt firande, oförberett och i förskott, det var nästan så att det inte blev jobbigt. Det var liksom vad jag kunde gå med på för att de som kände sig tvungna att fira fick göra det.  Nu ska jag bara ta mig igenom morgondagen lite sådär strykande i skuggorna.