Fortsätt till huvudinnehåll

Men vad vill du då?

Jag läste för ett tag sen om hur man ska förändra sitt liv genom att föreställa sig att man är den personen man vill vara, istället för att tänka på vem man inte längre vill vara. Som att man ska se sig själv som den där hälsosamma träningsfanatikern istället för den där trötta människan som alltid faller för choklad och hoppar över träningen. Eller att man ska se sig själv som den omtänksamma optimisten istället för den bittra människan som hänfaller åt ironi i tid och otid.

Mja. Kanske är det precis tvärtom man ska göra, tänkte jag idag. När man är inne i en sådan där period där man känner sig lite trött, man funderar över sina val och får lite panik över hur livet är, så kanske man ska fokusera på vad man inte vill.
Bara idag kom jag att tänka på att jag inte vill vara den där personen som alltid ska se positivt på allt. För att alltid hitta det positiva i saker kan ju vara lite respektlöst mot den som inte har det så himla positivt just då.
Jag vill heller inte vara den som jämför smärta och lidande. Det gamla ordspråket "Jag var ledsen över att jag saknade en sko, tills jag mötte en man utan ben." kom upp. Och "Man hade ju kunnat sitta i en båt på medelhavet.", liksom "...och hen tror att hen har det tufft." Men vadå, det finns väl alltid någon som har det värre. Varför ska man inte få ha ont i det man själv är i för den skull.
Efter en lättare hyperventilering och mindre ångestattack när ämnet kom upp, insåg jag att jag inte vill medverka i ett tv-program.

Men sen kom två inte-saker upp som var rätt svåra att ta in. Två saker jag vet att jag borde vilja, saker som är det bästa för mig, men där jag känner att "Jag vill inte..." faktiskt säger mer just nu.
Så när ska man lyssna på den där "Jag vill inte-rösten" och när ska man be den hålla klaffen och köra vidare i det spåret som är det bästa för en. Om man inte vill, är det ens det bästa för en?

Jag som trodde att jag hade en bra livsfilosofi/livsstrategi på gång där, men det verkar ju finnas lite hål i teorin där. Eller så är det vid de tillfällena som man ska skifta till att visualisera den personen man önskar vara istället?
Kanske får fila lite till på min guru-filosofi.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Men herregud!

Pyret behövde ett par nya jympaskor. Hur svårt ska det vara. Svårt. Jätte-jätte-jättesvårt. Hon ville ha jympaskor med glitter på. Och guld. Vi lovade ingenting och förklarade att vi inte kunde bestämma vad det fanns för skor i affärerna, eller i vilka storlekar. Första affären. Hon hittar ett par svarta skor med glitter som jag också tyckte var okej. Men inte 600 kronor okej. Sen hittade hon ett par med glitter-ränder i regnbågens alla färger som jag tyckte var way out there och heller inte värda 800 pix. Andra affären. Ett par Frost-glitter-jympaskor och ett par guldglitter-jympaskor blev till stooora förälskelser, men fanns bara i storlek 25 och uppåt. Pyret ska ha 24. Tredje affären. Igen, jävla Frost-glitter-jympaskor i storlek 25 och uppåt. Inga andra skor duger än de i guld och med Frost vid det här laget. Inga som helst förkl...

Tänk positivt.

Tentan är klar och inskickad! Eller "klar",  jag vet ju i och för sig inte om jag har skrivit det läraren tyckte att jag skulle. Men imorgon har vi redovisning för grupparbetet, sen är skolan slut! Eller "slut" är den ju inte förrän nästa sommar. Men det är sommarlov! Eller "lov",  jag börjar ju jobba på måndag. Men det är ledig helg! Eller "ledig" är man väl aldrig med barn. Men det är fredag! Fredag är det, ingen kan ändra på det!!

Dagens kapning

Morsin hade varit i maskopi med mamsen, papsen och Bobo och kuppat in sig på en fika efter jobbet. Så jag fick brygga kaffe för 4 istället för 2 och stå ut med att vara obekväm en stund när denna överlämnades: Så nu ska jag välja smycke i Maria Nilsdotters magiska butik. Fast jag vet ju redan vad jag ska välja.  Arvsmassorna ville fira i förskott de med; Polarn hade virkat en till nalle: och Pyret fick mig att gråta: Det var ett kort och enkelt firande, oförberett och i förskott, det var nästan så att det inte blev jobbigt. Det var liksom vad jag kunde gå med på för att de som kände sig tvungna att fira fick göra det.  Nu ska jag bara ta mig igenom morgondagen lite sådär strykande i skuggorna.