Mitt sommarlov är invigt, dag ett av nio.
Jag känner hur hög stressnivån har varit när jag står där och inte behöver hålla koll på någonting alls. Det är då jag börjar fundera på om det är värt det, när jag märker hur hårt det sliter.
Det är som att alla dessa människor som vet min historia, eller de som får höra snabbversionen, och har erfarenhet av att plugga högskola, ha småbarn tätt, eller ha så kallade "high needs babies". De som lägger huvudet på sned, tittar på mig bekymrat eller säger "Oj! Att du orkar!". Som att de inte går in, som att jag inte kan ta till mig att det är lite galet vad jag har gjort sedan 2009.
Men jag vill ju, jag vet inte om jag orkar, jag vet inte hur det ska gå, men jag vill. För tänk vad det skulle visa mina älskade arvsmassor. Att plugga in hela gymnasiet vid 35. Att ta en paus för att få två barn efter barnlöshet, utomkvedes och IVF. Att läsa klart en eftertraktad utbildning vid 40. Jag kommer kunna visa dem att ingenting är omöjligt.
Men det tär.
Då är det skönt att ha en kväll med barnen där de skrattar sig tokiga i badet och blir varandras bästa kompisar på nivån att Pyret går och frågar Polarn om hon vill sova i samma säng. Det ville hon. De var sötare än sötast när de gjorde plats för varandra och sina kompisar.
Att Polarn sen inte kunde ligga kvar, eftersom hon måste snurra som en tornado innan hon somnar, gjorde inget. De var ändå en ren glädje för varandra och sin slitna mor.
Jag påminns om att det jag gör inte bara är för min skull, det är för dem också.
Kommentarer