Polarn är 9 månader. N.I.O. M.Å.N.A.D.E.R
Hon är fortfarande mammigaste ungen på planeten, i galaxen, i universum.
Okej, det har lättat lite, nu kan andra människor hålla henne om jag är på bekvämt avstånd, så länge inte Pyret försöker sitta i min famn istället och så länge det är förmiddag. Annars är det skrik i Pernillas Piccadilly circus refräng som gäller, komplett med Lille Skutt tårar och tomterött ansikte.
Mitt skift är snart över men jag blir ändå helt jädra tokig på ungen.
Jag ska laga middag men får ge upp eftersom det är omöjligt att göra med henne på ena armen och nej, hon vill inte sitta i Babybjörn och ännu mindre i bärsjal.
Jag ska byta blöja på Pyret och hon säger att hon vill sitta på pottan men jag måste säga nej eftersom att Polarn, som sitter och tokskriker på golvet, vill vara i famnen och Pyret vill inte ha Polarn i närheten när hon sitter på pottan.
Jag ska ge Pyret en smörgås som hon vill bre själv vilket tar hundra år och i de hundra åren får vi lyssna till hardrock halleluja.
Jag vill ha avlastning på kvällen för att det är ansträngande att släpa runt på en 9 månaders unge från lunch till middag men om herr B.o.B. så mycket som sträcker fram armarna så går flyglarmet.
Jag skulle vilja orka vara en sån där självuppoffrande mor som gladeligen sitter timme efter timme, dag efter dag med barnet i famnen och på höften, men jag är det inte. Jag lagar gärna middag, om jag får göra det med barnen på golvet. Jag byter blöjor, städar, pottränar, leker, utbildar och kelar om jag bara får göra det med armarna fria emellanåt. Och utan det där ljudet. Det där genomträngande, isande, nervtrasande skriket.
Inte är jag någon expert men hon känns fasiken lite väl extrem.
Det ska bli skönt att komma hemifrån men jag tror också att det är nödvändigt och nyttigt för den yngsta arvsmassan, för så här kan vi inte ha det.
Kommentarer