Den där första bebistiden med pyret ägnades åt fasligt mycket promenerande.
Inte mycket har förändrats.
Förutom att det inte är flera meter snö och att de första kilometerna går i snigelfart för att pyret ska gå själv och då plocka varenda blomma, peta på alla pinnar, plocka kottar, peka på vovvar, pippi, tåg, bussar och bilar.
Att ta en daglig promenad är den enda chansen att få båda att somna samtidigt och därmed få vila öronen en stund. Men med dubbelvagn och varenda uppförsbacke någonsin så blir det inte mycket vila armar tyvärr.
Vi stötte på ett mysterium under dagens promenad också.
Gångvägen var så här bred; alltså gigantisk. Pyret gick precis bredvid vagnen och höll mig i handen. Mot oss kom en liten förskolegrupp bestående av fem barn som gick, en som satt i medföljande dubbelvagn och två fröknar. Att små barn släppta på grönbete inte flyttar sig känns logiskt, men att två vuxna kvinnor med en dubbelvagn fortsätter att gå mitt i gångvägen så att pyret och jag till slut fick gå ut i gräset för att komma förbi är banne mig skandal.
Man skulle ju kunna tro att det här är hur jag avreagerade mig efteråt, men nej, det är pyrets konstverk.
Hon är ju så galet talangfull att jag känner mig tvingad att dela med mig av kompositionen.
Kommentarer