Fortsätt till huvudinnehåll

It takes a village.

På torsdag ska bvc-besöket inte bara handla om längd, vikt och rotavirus-vaccination utan också om hur barnets mamma mår.
Vad ska jag svara på det?
Att jag är helt slut. Att jag egentligen inte orkar med ytterligare en bebis som bara skriker och skriker och skriker medan jag bär och bär och bär. Att det hade varit skönt att istället drabbats av förlossningsdepression för då kan man medicineras till att må bättre men det finns inget piller mot Guantanamo tortyr. Att jag undrar hur många månader sparkontot skulle räcka om jag rymde till Thailand. Att vattenfast mascara inte håller så bra vid de tillfällen då ena barnet har en kolik attack och det andra har ett trots utbrott när klockan bara är 8 på morgonen.
Jag vet ju vad hon kommer säga:
Be om hjälp, se till att få avlastning.
Men det tar emot. Det sitter så långt inne att säga hjälp.
Kanske för att jag har lite av pyrets kan själv, men också för att jag har ju satt mig i den här sitsen på eget bevåg och då känns det svårt att be andra att ta hand om min röra. Det tar emot att inte klara av min mest grundläggande funktion för tillfället; att ta hand om mina barn bara för att de skriker och stökar. Jag drar mig för att be om hjälp med det som andra sköter själva.
Vi tillhör ju inte den där familjeorienterade kulturen där det ses som självklart att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn, här i Svedala uppfostras och indoktrineras vi till den individorienterade kulturen. Alltså: Kan själv.
Så dumt.
Det kommer ta knäcken på mig.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Men herregud!

Pyret behövde ett par nya jympaskor. Hur svårt ska det vara. Svårt. Jätte-jätte-jättesvårt. Hon ville ha jympaskor med glitter på. Och guld. Vi lovade ingenting och förklarade att vi inte kunde bestämma vad det fanns för skor i affärerna, eller i vilka storlekar. Första affären. Hon hittar ett par svarta skor med glitter som jag också tyckte var okej. Men inte 600 kronor okej. Sen hittade hon ett par med glitter-ränder i regnbågens alla färger som jag tyckte var way out there och heller inte värda 800 pix. Andra affären. Ett par Frost-glitter-jympaskor och ett par guldglitter-jympaskor blev till stooora förälskelser, men fanns bara i storlek 25 och uppåt. Pyret ska ha 24. Tredje affären. Igen, jävla Frost-glitter-jympaskor i storlek 25 och uppåt. Inga andra skor duger än de i guld och med Frost vid det här laget. Inga som helst förkl...

Tänk positivt.

Tentan är klar och inskickad! Eller "klar",  jag vet ju i och för sig inte om jag har skrivit det läraren tyckte att jag skulle. Men imorgon har vi redovisning för grupparbetet, sen är skolan slut! Eller "slut" är den ju inte förrän nästa sommar. Men det är sommarlov! Eller "lov",  jag börjar ju jobba på måndag. Men det är ledig helg! Eller "ledig" är man väl aldrig med barn. Men det är fredag! Fredag är det, ingen kan ändra på det!!

Dagens kapning

Morsin hade varit i maskopi med mamsen, papsen och Bobo och kuppat in sig på en fika efter jobbet. Så jag fick brygga kaffe för 4 istället för 2 och stå ut med att vara obekväm en stund när denna överlämnades: Så nu ska jag välja smycke i Maria Nilsdotters magiska butik. Fast jag vet ju redan vad jag ska välja.  Arvsmassorna ville fira i förskott de med; Polarn hade virkat en till nalle: och Pyret fick mig att gråta: Det var ett kort och enkelt firande, oförberett och i förskott, det var nästan så att det inte blev jobbigt. Det var liksom vad jag kunde gå med på för att de som kände sig tvungna att fira fick göra det.  Nu ska jag bara ta mig igenom morgondagen lite sådär strykande i skuggorna.