Jag försöker räcka till.
Jag försöker ha tålamod, vara pedagogisk, erbjuda tröst, hjälpa till, behålla lugnet, vara social, orka med det praktiska samtidigt som jag försöker orka med mig själv.
Fast tankarna far runt, det finns så mycket att oroa sig för, det gnager och sliter i själen, orken tryter och jag befinner mig ofta med allt fokus inåt.
Jag vet att de flesta gravida oroar sig så här mot slutet, att de flesta är less, trötta, slitna och väntar på det som komma skall. Har man dessutom haft en jobbig första tid med tidigare barn så vet man att det riktigt tuffa jobbet kanske inte ens har börjat. Det gör det svårt att känna att det bara är en kort tid kvar nu, för man vet att det kanske inte är över snart, det kanske börjar snart.
Så jag känner att de glada tillropen är lite ansträngda, att leendet är lite stelt och att fokuset är borta. Jag är lite tyst, lite tom och lite ego. För när all kraft går åt till att trösta, vem tröstar knyttet?
Pyret behövde ett par nya jympaskor. Hur svårt ska det vara. Svårt. Jätte-jätte-jättesvårt. Hon ville ha jympaskor med glitter på. Och guld. Vi lovade ingenting och förklarade att vi inte kunde bestämma vad det fanns för skor i affärerna, eller i vilka storlekar. Första affären. Hon hittar ett par svarta skor med glitter som jag också tyckte var okej. Men inte 600 kronor okej. Sen hittade hon ett par med glitter-ränder i regnbågens alla färger som jag tyckte var way out there och heller inte värda 800 pix. Andra affären. Ett par Frost-glitter-jympaskor och ett par guldglitter-jympaskor blev till stooora förälskelser, men fanns bara i storlek 25 och uppåt. Pyret ska ha 24. Tredje affären. Igen, jävla Frost-glitter-jympaskor i storlek 25 och uppåt. Inga andra skor duger än de i guld och med Frost vid det här laget. Inga som helst förkl...
Kommentarer