En dag i super-preggos liv.

37+4 idag.
Det känns som 118+7.
Det känns som att det aldrig kommer någon bebis. Från att tro att den kommer tidigt så är jag nu övertygad om att jag kommer gå över tiden.
Jag vill så väldigt gärna köpa allt godis och kaffebröd i världen, låsa in mig i sovrummet med några dvd-boxar och bara vänta.
Fast jag kämpar emot. Jag vet ju att det lönar sig att röra på mig det lilla jag orkar och äta hyfsat nyttigt.
Så istället flåsar jag ut i badrummet för att hämta pyrets tandborste, efter att vi bråkat om frukosten (hon vann och fick springa runt och äta sig mätt på bröd).
Försöker undvika att slå i magen i dörrkarm eller dörr, jag gör det ofta nu, som att jag lider av fantom-kropp.
Blir rätt nöjd med att pyret väljer att sen somna i min famn så att jag kan lägga henne för en förmiddags tupplur innan jag ska tvinga ut mig själv, och henne, på en kort daglig promenad. Fast det egentligen är bättre om hon somnar mitt på dagen. För då hinner det värsta illamåendet, den värsta tröttheten och svallningarna gå över.
Ser inte alls fram emot att sen orka plocka upp halva lunchen från golvet, golvet som är så väldigt långt ner, och jaga runt pyret som kommer vara dunder-pigg efter förmiddags tuppluren och mat i magen.
Funderar på vad, istället för den Marabou jag vill ha, jag ska peta i mig till lunch medan jag försöker resa på mig var tredje minut för att hjälpa pyret med något.
Undrar hur jag ska låta bli att bli lika tjurig som pyret över att jag inte kan själv längre.
(Kan inte: promenera, resa mig, sova i mer än 2 timmar i sträck, äta utan att hälften kommer tillbaka i små omgångar, tänka, städa, andas, sträcka på fötterna utan att få kramp, bry mig.)
Avslutar med att räkna ner minuterna till avlösningen anländer så att jag kan pusta ut tills det är dags att upprepa övningen.