Jag vill ha tillbaka mig själv, känner jag nu. Inte bara fysiskt, vilket jag vet kommer ta sin lilla tid, utan också psykiskt, som kommer ta lika lång tid det.
Jag vill orka. Orka gå, jaga pyret, vara social, vara glad, att göra saker.
Mrs icke-preggo, alltså B.o.B., är ju inte alltid på topp, odrägligt positiv och tar livet med en klackspark direkt, men orkar gör hon. Mrs Preggo orkar inte.
Nybliven mamma-kompis påminde dessutom om hur den där första tiden kommer kännas; inte på topp, som det känns för de allra flesta utan att det är något konstigt, fel, depression eller farligt. Den där rosaskimrande, gulligull och överlyckliga tillvaron som förväntas och målas upp är ju ett luftslott för de allra flesta.
Skillnaden mellan förra gången och nu är att jag vet det på ett annat sätt, jag kan trycka ner hälarna, gräva bunkern och vänta på att den första arbetsamma tiden går över.
Jag tänker att livet kommer komma åter till sommaren.
Men jag saknar mig själv. Trötta, trögtänkta, flåsiga, ömma, gråtfärdiga, förvirrade och ynkiga Preggo är jag färdig med redan nu. B.o.B. känns som en frisk, positiv fläkt som är väldigt välkommen tillbaka. Nu.
Pyret behövde ett par nya jympaskor. Hur svårt ska det vara. Svårt. Jätte-jätte-jättesvårt. Hon ville ha jympaskor med glitter på. Och guld. Vi lovade ingenting och förklarade att vi inte kunde bestämma vad det fanns för skor i affärerna, eller i vilka storlekar. Första affären. Hon hittar ett par svarta skor med glitter som jag också tyckte var okej. Men inte 600 kronor okej. Sen hittade hon ett par med glitter-ränder i regnbågens alla färger som jag tyckte var way out there och heller inte värda 800 pix. Andra affären. Ett par Frost-glitter-jympaskor och ett par guldglitter-jympaskor blev till stooora förälskelser, men fanns bara i storlek 25 och uppåt. Pyret ska ha 24. Tredje affären. Igen, jävla Frost-glitter-jympaskor i storlek 25 och uppåt. Inga andra skor duger än de i guld och med Frost vid det här laget. Inga som helst förkl...
Kommentarer