Sinnesro.

"Öh, Du, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."
Hmm?
Det kanske är så det ska vara?
Livet med pyret.
Istället för att invänta en förbättring och ständigt bli besviken kanske det är bättre att acceptera att hon är en liten argbigga, en Red Hot Chilipepper, en inkuppad diktator, det lilla loket som trodde hon kunde, miss Decibel, lilla fröken skrik och panik.
Jag finner någon slags sinnesro när hon skriker över att inte få slicka på fjärrkontrollen om jag tänker att hon kommer vara sån, istället för att undra när hon ska bli mindre skrik och panik, märker jag.
När jag sen testar min nya filosofi genom att låta henne sitta och gnälla i babysittern medan jag lagar mat och pratar med henne, ger hon mig det tydligaste tecknet hon kan att hennes gapande är helt kopplat till hennes humör. När hon vrålat ett tag och plötsligt ändrar karaktär på skriket så att jag går fram till henne, då brister ungen ut i skratt.
Allvarligt?
Jag testade igen.
Och igen.
Och igen.
Japp. Hon skriker, jag går fram, hon skrattar. Jag går tillbaka till diskbänken, hon vrålar en stund, jag går fram till henne, hon skrattar.
Den där ungen är banne mig smartare än vad som borde vara tillåtet.
Jag tror att det är bäst att bara acceptera att det kommer vara så här ett tag framöver, tills hon flyttar hemifrån eller så. Då kommer det vara lättare att förbereda sig för alla vilda protester, för jag förväntar mig inget annat, medan de glada stunderna kommer vara trevliga överraskningar att njuta av.
Jag accepterar hennes humör, förändrar min attityd istället och känner mig lite förståndig.
Därmed inte sagt att det eviga skrikandet inte kommer driva mig till vansinne, eller göra mig hörselskadad.