attvarabob

Det är ju ytterst märkligt att plötsligt vara mamma till en tonåring .  Med tanke på starten av att bli förälder så har det någonstans alltid varit lite svårt att vänja mig vid tanken att vara mamma. Det dröjde så länge, det var så osannolikt att det alltid har känts lite som att det bara var en önskan som aldrig skulle bli.  Men det blev det och nu har det gått 13 år. Det är också något att vänja sig vid att vara mamma till någon som allt mindre är ett barn och att försöka balansera relationen vartefter den behöver förändras. När man ska vara mamma med allt större avstånd, men ändå alltid vara tillgänglig och tillgodose det mest basala behoven samtidigt som hon ska klara av allt mer avancerade saker.  Det är en knepig balans. Men idag firade vi att hon kliver in i tonåringarna värld. Jag vet inte om jag känner mig redo för utmaningen det innebär men jag kommer antagligen den, för jag gör allt för henne.

På väg hem från teatern i tisdags kunde jag visa kollegan vad jag fnissar åt när jag är i city till jul. Förra årets miss i placeringen är tillbaka. Barnsligt, jag vet, men det där hjärtat passar inte så bra att ha framför glaspelaren. Tillsammans lurar de ögat på oss med en viss typ av sinne. 

Man måste ju ändå älska Spotifys algoritmer. Deras analys utifrån mitt användande detta år visade att: Gulligt. De skulle behöva lägga till aspekten att ju äldre man blir, desto latare blir man, alltså lyssnar jag mest på det som serveras. Så egentligen visar min lyssningsstatistik att deras topplistor domineras av musik för 17 åringar och jag domineras av deras topplistor. Man kan också utläsa att dessa topplistor domineras av musikstilar jag inte alls gillar: Svensk pop kan jag uppskatta, men resten - inte så mycket. Jag tror att årets sammanfattning visar att jag behöver engagera mig lite till och i alla fall leta upp bättre topplistor. En sak prickade de rätt ändå: Det är ju inte så svårt när jag inte riktigt har fastnat för någon annan podd. Jag ägnade ju många, många månader att lyssna igenom Flashback forever från start. Nu är jag i kapp och konsumerar bara det där avsnittet per vecka, så nästa år är de nog fortfarande toppodd, men inte med nä...

På något magiskt sätt fick jag och kollegan biljetter till Dramatens iscensättning av Pelicot-rättegången. Som tur var visste vi inte att det skulle vara en 4 timmar lång föreställning utan paus , för då hade vi nog inte gått. Och den här 4 timmar långa käftsmällen hade jag inte velat missa.  De sa att man fick komma och gå under föreställningen, man kunde när som helst gå till baren eller toaletten eller bara ut och ta luft, vilket många gjorde. Men grejen var att den var uppbyggd på 39 olika uppläsningar av olika tidningsartiklar, vittnesmål och beskrivningar, så man ville ju inte missa något. Alltså satt vi där. Det var en föreställning som inte värjde för det grova eller brutala utan att bli våldsporr, som hyllade och stärkte,  som redovisade flera sidor och lyfte absurditeter. Det var riktigt bra. Det är lite synd att det bara var en föreställning, men SVT var där och filmade så den lär gå att se för fler så småningom. Och då ska ni göra det, för d...

Ljuset i slutet av tunneln

Tillsammans med Mammakompisen åkte vi till Skansen för att gå på julmarknad. Jag vet inte varför egentligen. Kanske är hoppet det sista som lämnar människan. Kanske är det omöjligt att lära en gammal människa att sitta. Kanske är viljan att tro större än tron i sig själv. För jag vill att julmarknader ska vara mysiga. Jag vill att julkänsla ska infinna sig. Men det gör det inte. Inte så många grejer hör till julen, allt är svindyrt och det är jättemycket folk. Det enda som säljer är ju mat och den är också sjukt dyr. 160 kronor för en svamprulle, alltså tunnbrödsrulle med potatismos och svamp.139 kronor för 4 minicupcakes, alltså cupcakes i storlek av en tugga, alltså 139 kronor för samma storlek som en normalstor cupcake, om ens det. Nu var det inte många jag såg som handlade, men vad vet jag, det kanske är många som köper tovade figurer, julgransprydnader i keramik eller handstöpta ljus. Vi åt lunch på en av restaurangerna istället och sedan fikade jag och Mammakompisen m...

Jag är fostrad i traditionen att julgranen ska kläs dagen innan julafton. Men jag har också blivit mätt på det där med jul och tillräckligt gammal för att förstå att traditioner ändras genom tiderna. Så jag bryr mig egentligen inte när den där granen ställs upp. Arvsmassorna har tjatat och idag skulle jag ändå upp på vinden, resultatet blev därför: Julgran. Vem vet, kanske kan jag hinna få lite julkänsla innan julafton nu då.

Minns ni Banan-gate? När Regionen meddelade att de skulle dra in på gratis frukt till medarbetarna. " Är vi inte ens värda en banan? " frågade någon. Det tog inte många timmar förrän det beslutet revs upp och vi anställda kunde njuta av vår banan mer än någonsin. Häromdagen meddelade chefen att nu hade det från högre upp beslutats att möjligheten att ta ut en friskvårdstimme per vecka skulle dras in, redan från årsskiftet.  Det uppskattades inte heller bland vårdpersonalen tydligen: Så då backar de. Jag kan inte låta bli att undra, helt cyniskt, om Regionens ledning gör så här lite då och då för att vi ska uppskatta det vi har. Nu går vi här återigen och är glada över att vi "fick" något vi redan hade, istället för att vi lägger vår tid och energi på att protestera mot större hinder i verksamheten.  Kanske jobbar de på att deras nya slogan ska vara: " Var tacksam för det du har ." Eller: " Ni ser, det kunde ha varit värre ....

Jag slås av att jag ännu en vinter blir förvånad över vilken enorm trötthet som sveper in. Även i år famlar jag efter förklaringar, försöker kompensera med träning och tänka mer på sömn och kost men antar att det bara är kyla och mörker. För jag märker att det upprepar sig; samtalen om trötthet, längtan efter ledighet, undran över om man inte dragit på sig något virus. Men ledigheten hjälper inte och ingenting bryter ut. Fast nu är det bara två veckor kvar, det borde jag klara av.

Jag jobbade hemifrån idag, det var ett späckat schema. Något man inte behöver använda tid till när man arbetar på kontoret är att hantera sådana här: Just i denna stund är de rara vänner som ligger lugnt i sängen och rår om varandra. I andra stunder jagar de varandra, leker med någon leksak, vill gå fram och tillbaka framför datorn, skriker utanför dörren, skriker innanför dörren, vill ligga i knät, tigger mat, välter saker och så vidare.  När jag hade parerat deras önskemål och mitt arbete, väntade gymmet med Arvsmassorna och mammakompisen med arvsmassa. Hennes arvsmassa fyller år imorgon så Pyret ville fira henne. Hon hade noggrant ordnat födelsedagspresenter och fika och ville gå ut och äta efter gymmet. Det är väldigt rart att se hur otroligt mycket de tycker om varandra. De liksom beundrar varandra på det där typiska tonårssättet. Också fascinerande att de följer samma mönster, tjej efter tjej, efter tjej, generation efter generation. Den förprogrammerade tonåringe...

Julkänslan intensifieras

Efter att Arvsmassorna huggit in i sina adventskalendrar; Pyret fick denna Gilmore girls kalender Och Polarn denna gummianka -kalender Så överraskade Arvsmassorna med att ge mig en kalender: En pusselkalender! Nu måste jag ju gå upp svintidigt varje arbetsdag fram till julledigheten för att hinna lägga dagens lucka innan jag går till jobbet. Allt annat är oacceptabelt.

Som ledde till det andra och tredje och så vidare. Jag skulle städa lite snabbt och började med badrummet. Men så tyckte jag att det var dags att göra rent bakom och under badkaret. Då lossade jag röret som går ner i avloppet och kom på att det också skulle rengöras. Då tittade jag på rören som går från tvättmaskinen bort till avloppet. Plötsligt stod jag på knä, böjd över badkaret, skrubbandes en massa rör fulla av avlagringar.  Nu är alla rör rena och resten av badrummet, från golv till tak. 

Pyret ville ha JUL i år. Alltså verkligen JUL! Eftersom det tydligen är första advent imorgon så har jag därför ägnat dagen till att byta gardiner och kuddfodral, hämtat saker på vinden, hängt upp adventsstjärnor och ställt fram adventsstakar. Självklart har jag också svurit över sladdar, blivit irriterad på stjärnor som vrider sig och letat efter stearinljus. Men nu är vi redo för advent, till och med dagen innan advent. De gamla klenoderna efter mormor är också på plats. Till kvällen slog jag in alla julklappar och gömde dem i garderoben, så nu är det väl bara att vänta.

Jag presenterar bildserien: En katt och en påse; när ens lycka är gjord . Lillfjant vet få saker som är bättre än en riktigt fin papperskasse. Det kan vara något knepigt att hitta den mest bekväma ställningen, men skam den som ger sig.

Jag minns en tid när så många saker som möjligt per vecka var en bra sak. En fullspäckad Filofax var ett mått på lycka. Nu blir jag glad när det enda jag behöver göra är att gå hem från jobbet, laga mat och titta på tv. Ingen tid att passa, inget att komma ihåg, inga måsten; det är rena lyxen. Och när kalendern, numera i mobilen, är full av händelser så infinner sig inte alls något mått på framgång. Många av de planerade och bokade aktiviteterna otroligt givande och roliga på massor med sätt, men de dränerar så mycket mer nu för tiden. Så idag gick jag hem från jobbet, lagade en zucchini, kikärts och halloumipasta, och tittade på tv hela kvällen med Pyret och Lillfjant i mitt knä. Det var underbart.

Ännu en fullmatad dag på Socionomdagarna. En mycket tyngre dag med viktiga men svåra ämnen, som gör en lite deprimerad faktiskt. Unizon pratade om hur porren påverkar barn och unga och gav skrämmande statistik och exempel. På samma tema gav Länsstyrelsen en föreläsning, med fokus på samtalsmaterialet Två sidor av sex. Skönt att det kommer något som kan bidra till att motarbeta skeva synsätt och något praktiskt att hålla sig till.  Som förälder till två unga flickor får jag dock lite panik. Hur hamnade vi här? Pojkar så unga som 9 år tittar på porr. Många, många sexuellt aktiva unga flickor rapporterar att de blir tillfrågade eller känner sig tvingade att ställa upp på strypvåld. Ungas relationer är i hög grad präglade av våld, tvång, rädsla och tveksamhet. De borde vara präglade av nyfikenhet, värme, utforskande och trygghet. Logiskt förstår jag att det handlar om att prata, prata, prata. Om grooming, om porr, om relationer, om Onlyfans, om vål...

Jag och kollegan var och förkovrade oss idag när Socionomdagarna slog upp portarna. Inte nog med att vi fick lyssna på fantastiska föreläsningar av bland annat Expo och Ullakarin Nyberg, vi kunde också gå runt och se alla fantastiska verksamheter som finns i branschen. Det var så otroligt mycket folk, så himla mycket intryck och så många steg fram och tillbaka att vi var helt slut efteråt. Det känns vansinnigt fint att vara så många på samma plats med samma syn på samhällsutvecklingen, med ett intresse för att stå på de svagas sida.  Sen kom vi hem med en massa prylar förutom kunskap. En hög med tygpåsar, en massa pennor, olika skrivblock och annat smått och gott.  Det känns liksom som att jag fuskar när jag går omkring och plockar på mig grejer eller hämtar fika och lunch. Som socionom är man ju inte direkt bortskämd med att få något gratis.  Imorgon är det dag två. Vi kommer behöva semester efter de här dagarna.

När jag rensade tvätten hittade jag dessa: Ett par trosor i barnstorlek. Jag tänkte att de måste vara Mammakompisens Arvsmassa som glömt dem vid övernattningen och så har de hamnat bland vår tvätt.  Men det var det inte. Arvsmassorna har inte haft några andra kompisar över under veckan, vi använder inte tvättstuga utan tvättar hemma och Arvsmassorna lovar att de inte lånat trosor av någon.  Så vems är det? Hur har de hamnat i vår tvätt? Jag förstår verkligen inte och kan inte sluta försöka lösa detta mysterium. Men det kommer nog aldrig bli löst och jag kommer helt tappa förståndet. Trodde aldrig att det var så det skulle sluta för mig. 

Det var äntligen dags för en lunchdejt med Läkaren och Psykologen. På Psykologens inrådan gick vi till Älskade traditioner , det var ett väldigt bra förslag. Jag satsade på en matig våffla och blev väldigt, väldigt nöjd. Tyvärr så orkade jag inte en söt våffla eller freakshake efter det, men jag kunde inte stå emot deras fikautbud. Det blev en underbar chokladboll till kaffet. Inte bara blev vi mätta och belåtna vi fick också fylla på energi av sällskapet. Eller, jag fick fylla på. Kanske uppskattade inte Arvsmassorna vårt prat om arbetsmiljö och organisationers uppbyggnad, men för mig var det givande.  Efter mat kommer julklappsutdelning, det är sedan gammalt.  Jag är inte helt nöjd med att Arvsmassorna kommit upp i åldern att de ska jaga presenter till varandra och vänner,  för det blir sådan stress och press. Särskilt för mig som är klar med julklapparna sedan flera veckor tillbaka. Jag skulle gärna undvika alla butiker fram till ef...

Börja med att få väldigt lite sömn för att Arvsmassor vill titta på film och prata halva natten. Efter påfyllning av energi genom frukost reducerar du antalet Arvsmassor till två. Tag en buss till ett ställe där du kan köpa godis. Promenera till ett ställe där du kan äta hamburgare. Promenera sedan vidare till ett ställe där du kan smuggla in godiset du köpt. Slå dig ner och titta på Wicked: for good . Gärna att du spelar spel och vinner popcorn att ha under filmen. Bli sugen på att åka till London för att se musikalen. Åk hem med en buss. Hjälp en Arvsmassa att klippa topparna. Spendera kvällen med att se ikapp Bäst i test och att tvätta många maskiner med tvätt. Resultatet blir en avsaknad av återhämtning men nöjda Arvsmassor. 

Vägen till jobbet hade plogats innan jag gick. Det blev en lugn och fin arbetsdag, för sådana dyker ju faktiskt också upp.  Chefen bjöd mig och kollegan på fika när vi skulle vara med på intervju för en tilltänkt ny kollega.  Den tilltänkta nya kollegan var en bra kandidat. Arvsmassorna hade Mammakompisens arvsmassa här för en övernattning, så de lagade middagen. Det blev liksom en dag som bara flöt på. Men nu har alla Arvsmassorna bäddat ner sig på madrasser på golvet i vardagsrummet. Strax utanför mitt sovrum. De tittar på film och ska sova där. Frågan är om de vill sova när jag vill sova. Jag tror inte det. Det ska alltid haka upp sig någonstans. Jag vill bara få sova någon gång. Som Ännumindrefjant. 

Det har varit många möten på jobbet den senaste tiden. Många möten om förändringar och krav. Idag kom ytterligare besked om förändringar och krav. Känner mig lite mätt på möten om förändringar och krav och undrar när vi kan få ha möten om hur vi ska kunna göra vårat jobb. Det är en evighetsmaskin, alla krav och förändringar vi ställs inför.

Jag skulle jobba hemifrån. Jag är ovan vid att göra det regelbundet men har märkt nu när jag ska försöka göra det någon dag per vecka att jag blir så väldigt stillasittande de dagarna. Jag är ju van vid mina promenader och allt jag går när jag är på jobbet, så jag blir stel och rastlös. Jag började därför med att gå upp lite tidigare för att hinna träna lite. Mitt i svetten frågade Pyret om jag kunde gå med henne till skolan. När livet är lite tungt så vänder man sig till mamma, och om en tonåring vänder sig till mamma så ställer mamma upp.  Men då kom Polarn på att hon också ville ha sällskap, det behöver en mamma säga ja till, för att rättvisa är viktigt.  De började såklart inte skolan samtidigt. Så jag fick gå med den ena arvsmassan, vända hem, möta upp den andra arvsmassan, gå med henne, vända hem.  Jag kastade mig in i duschen när jag kom hem och hann sedan precis logga in till morgonmötet. Sen: jobba, jobba, jobba, äta lunch, jobba, jobba, jobba. Logga ut. Därefter...