Det började inte jättebra. Pyret kom och sov bredvid mig under natten och drömde en hel del. Så jag fick händer i ansiktet och knän i ryggen från klockan 3, ända tills jag gick upp för att pallra mig iväg till jobbet.
På 1889 fast fine pizza.
Efter en hel arbetsdag skulle jag in till staden. Ni vet, den där med massor av människor som rör sig så himla fort. Jag är inte så snabb i varken kropp eller tanke efter en hel arbetsdag, så det blir snabbt ganska förvirrande. Det gäller inte bara för att det varit restriktioner, utan har nog helt ärligt mer med ålder att göra. Storstadspuls får mig mer att tänka på hjärtklappning och högt blodtryck än på spänning, sus och dus.
Men vad sänker pulsen bättre än mat? Och hur firar man att man får äta vad man vill utan att arvsmassorna blir sura?
Man äter pizza!
Okej, vuxenpizza med chèvre, päron och ruccola, så långt från en hawaii, men pizza ändå.
Till sist var det äntligen dags för julklappen från 2019; att gå och se Iliza Shlesinger!
Jag skrattade så jag fick ont i magen och kinderna. Hur hon orkar hålla det tempo hon gör i 90 minuter är ju makalöst, hon stannar inte ens upp och dricker vatten. Det blev en perfekt premiär för att åter ha något slags liv, även om det kändes påtagligt hur märkligt vi har levt våra liv under ganska lång tid. Brukade man göra sånt här? Alltså inte vi småbarnsföräldrar, men vanligt folk?
Nu blev det en sen kväll för tanten, men ibland går även tanter på stadens gator precis som vanliga människor. Bara lite tröttare sådana.
Kommentarer