Ger upp.

Jävla, förbannade, skitrygg.

Det där ryggskottet som varit precis på gränsen för att bryta ut, fick igår sällskap av en påtaglig värk i höften, som även gick upp mellan skulderbladen, och ut i armar och ben.

Idag fick jag allt fler låsningar i ryggen under ett besök hos mammakompisen, trots att jag fick låna en massagekudde för ryggen, som jag missbrukade som om det vore lustgas vid en förlossning. Eftersom rörelse är A och O vid ryggskott, promenerade vi i sakta mak hemåt efter besöket. Jag tänkte att det skulle vara bra för mig. När jag väl kom hem bröt jag ihop, kanske mest för att jag kände mig fullkomligt utmattad av den här värken. Men också lite av besvikelsen över att det bara blir värre, fast jag gör alla "rätt".

Värken vid tidigare ryggskott har varit mer intensiv och haft fler kramper och låsningar. Men den här gången gör det ont hela tiden och den stålar ut mer, jag blir yr och lite illamående av den. Jag avskyr att gå till doktorn och misstänker att de inte kommer göra ett smack åt en sådan här sak, men fortsätter det så här kanske jag måste. Det känns som att jag börjar ge upp om den här ryggen, och att den börjar ge upp om mig.