Tiden går.

Söndag.
På jobbet har jag och först en, nu flera, utvecklat en invecklad tankekedja för att få veckorna att kännas kortare. Bara vi tar oss till lunch på måndagar så kan vi få till ett vid närmare granskning helt ohållbart resonemang, som gör att det redan då känns som fredag. Det gör vi inte alls för att vi vantrivs på jobbet, utan för att vi är trötta själar som längtar till kravlösa helger.

Det var vad den här helgen blev, ganska kravlös. Vi hostar allesammans, jag mest på natten, vilket är fullkomligt utmattande. Så vi orkade inte riktigt mer än att unna oss lunch ute och gott att äta hemma. I övrigt har vi spelat air-hockey, gjort loom-armband, städat och tittat på film.

Det är skönt på ett sätt, och säkert behövligt. När jag ser en film om en kvinna som får tidig Alzheimers och kan känna igen tecknen antar jag att det är dags att sänka krav och tempo. Men det känns också som ett slöseri att använda dyrbar ledig tid till inget särskilt. Särskilt när tiden bara fullkomligt rinner iväg, det är redan dags att planera för jul. Eller "Den där tiden man har gran" som jag kallade det för idag när jag glömde bort vad det hette.

Polarn önskade en julgran med rosa dekorationer i år, förresten. Så några helger framöver har vi i alla fall att göra, då ska vi leta enhörningar, flamingos och rosa glitter.

Nu kör vi en vecka till.