Idag blev jag tillfrågad av ena överläkaren om jag vill hålla en föreläsning för AT-läkare om sociala insatser.
.............
Jag tror att jag har tackat ja.
....................
Jag har ingen aning om hur det gick till. Inte heller vetetusan hur jag ska klara av det. Ännu mindre vet jag vad jag har gett mig in på.
Klart jag blev både häpen och lite smickrad över att bli tillfrågad, och eftersom jag gett mig tusan på att tacka ja till saker som känns svårt, så sa jag typ okej. Om schemat tillåter. Det gjorde det.
Det skulle utgå ett litet arvode och jag skulle få vara med på en träff för sällskapet. Om det väger upp att prata för en sal med AT-läkare, oroa sig för tekniken, och hålla reda på en Powerpoint är jag osäker på. Men kanske att det kommer ge mig något som person, för utmaningar växer man ju av.
Eller så är man en darrande, svamlande röd tomat dränkt i svett. Vi får väl se.
Imorgon kommer jag tacka ja, de kanske hinner hitta någon annan innan dess så slipper jag undan.
Eller vill jag det? Ja. Nej. Jo. Nä.
Jag var så förvånad och förvirrad att jag promenerade hem, fast jag hade promenerat till jobbet på morgonen. Inget rensar tankarna som en promenad. Och eftersom det här inte ska ske förrän om mer än en vecka kommer jag nog behöva många promenader.
Kommentarer