Medan jag gjorde mig iordning, vaknade Polarn. Hon smög genast iväg till Pyrets säng och sprang sedan in och skrämde livet ur herr B.o.B. i duschen. Med den största entusiasmen sedan... ...sedan någonsin, kom hon sen rusande in till mig och visade att Tandfen lämnat en guldpeng till Pyret!
Jag fick, utan att dämpa hennes entusiasm, försöka få henne att förstå att Pyret nog ville vara först med att kontrollera den saken.
Då klädde hon raskt på sig och gick för att väcka Pyret.
Pyret blev också engagerad och så, men det är svårt att uppnå Polarns nivå av entusiasm. Det är som att den är så kraftfull att den dämpar all annan entusiasm, den slår ut all konkurrens och får alla andra att bli mer modesta i sin framtoning. Pyret blev dock, om än mer dämpat, nöjd med Tandfens beslut att lämna kvar tanden, även om hon blev något orolig för att hon skulle kräva den åter, efter att Pyret visat upp den.
Klipp till läggdags.
Pyret talar om att hon inte haft en så bra dag (*älskar att hon vill berätta sånt*). Det visar sig att hennes farhågor blivit sanna; ingen brydde sig så särskilt om att hon tappat sin första tand. De flesta har redan tappat en eller flera tänder så nyhetens behag är förbi. Den enda som brydde sig var favorit-fritids-pedagogen, han tyckte det var spännande. Pyret tyckte det var tråkigt eftersom hon hade brytt sig när de andra hade tappat tänder, men nu när det var hennes tur brydde sig ingen, det var orättvist.
Som om man kan hålla ihop sitt hjärta då, när hennes besvikelse över att inte få beskriva sitt enorma mod och visa sin fantastiska nyhet, blir alldeles uppenbar.
Men jag tycker att hon var otroligt modig, det ska jag säga om och om igen. Dessutom har hon i Polarn sitt allra största fan, hon kunde inte få nog av att titta på den där tanden.
Kommentarer