Vad jag retar mig på.

Idag var dagen när vår extrem-löpare, den ena katten, fick åka till tant veterinär och bli kastrerad. Under det lite mer än ett år hon har varit i vår familj har hon löpt sisådär 5-6 gånger. Men inte mer!

För att fördriva tiden tills hon var klar för upphämtning så åkte vi och åt lunch och promenerade. Då måste man ju nyttja en sån där offentlig toalett. Som småbarnsförälder måste man nyttja dessa relativt ofta, liksom när man är på semester och kanske struntar i att uppehålla sig i det trista hemmet som bara påminner om måsten. Som jag och den lika rastlösa och upplevelseknarkande varelsen Greken och jag konstaterade idag:

- När jag ligger på min dödsbädd kommer jag väl knappast mest ångra att jag inte var hemma och slappade på soffan mer.

I alla fall. Offentliga toaletter.
Det borde beredas en särskild plats i helvetet för de som inte lämnar toalettrullen så här när de använt toaletten 

En bit papper ska hänga ner. Jag vill inte ägna halva mitt besök åt att sträcka mig för att med någon slags blindskrift försöka rotera rullen och hitta skarven. När jag väl får tag i kanten är jag lite stressad och irriterad, så jag försöker dra i den för tidigt, då är den ofta så kort att den genast går av och grävandet måste återupptas.

Det borde vara uppenbart att man river av pappret så att efterföljande lätt kan få tag i det.

Hur svårt ska det vara.

Katten mår bra förresten. Hon är uppe och rör på sig, lyckas hoppa upp på möbler och försöker backa ur tratten hon måste ha på sig.