Vi började dagen med att följa med Pyret till sin blivande skola.
Jag blir alldeles varm av att hon kan tala om att hon är nervös, vad hon blir nervös för och hur det känns. Nervös och orolig kommer hon bli, det kan vi inte undvika och ska inte undvika det heller, en person som aldrig blir nervös skulle ju onekligen vara lite otäck. Däremot så är det fantastiskt att hon kan resonera kring det, beskriva nyanserna, förstå vad det är hon känner, för det kommer hjälpa henne.
Hon tyckte som väntat inte om att leka samling med ett gäng främlingar, och hon vägrade sjunga. Men hon släppte och glömde bort oss för en stund när en rådig fröken tog henne i hand och visade henne ett spännande pussel.
Efteråt var hon lite vemodig och full av tankar, samtidigt som hon genast vuxit en meter. Det kommer bli bra det där.
Jag gick hem för att avsluta min sista tenta. Den näst senaste lämnades in igår, den var bara tillgänglig för skrivning i 48 timmar. Den här har vi arbetat med under hela kursen och skulle vara inlämnad senast imorgon.
Jag har suttit med den hela helgen, för det är så svårt att veta hur lång tid den typen av tenta ska ta att få ihop, den andra tentan skulle komma däremellan och göra det omöjligt att skriva, och jag avskyr att lämna in sista minuten. Men så blev den klar. Idag. Den kanske inte blev så värst bra, men jag hoppas att det är tillräckligt för att bli godkänd.
Sen då.
Jag har ju jobbat på för att bli klar god tid, men jag förbereder mig alltid för det värsta och har varit beredd att sitta imorgon också. Men det behövs inte. Jag är klar.
Det känns märkligt tomt.
Inget att förbereda, inget nästa att ta tag i, inget jag skulle kunna göra lite till på, inget jag skulle kunna kolla upp för att vara lite förberedd.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av mig själv. Att kunna sätta sig i solen och läsa, utan att ha dåligt samvete, utan att säga till sig själv att man är värd en paus, utan att ha fjorton andra tankar processa i bakhuvudet, det gör mig alldeles nervös. Det är så mycket stress som varit en ständig följeslagare genom de här åren, som alltid haft en förklaring, som plötsligt inte har något att hänga upp sig på. Jag känner mig på helspänn.
Det kommer kanske ta lite tid att bli av med den där känslan av att alltid vara i beredskap.
Samtidigt som livet på bara en minut totalt har förändrats, så är allt precis som vanligt.
Kattlådor ska rensas, disk ska tas omhand, middagar ska ordnas och barn ska hämtas på förskola. Men dagens hämtning matchade i alla fall dagens tema, det var vårfest. Vi fikade, pratade med andra föräldrar och tittade på allt barnen gör en vanlig dag. Det var mysigt.
Jag blir alldeles varm av att hon kan tala om att hon är nervös, vad hon blir nervös för och hur det känns. Nervös och orolig kommer hon bli, det kan vi inte undvika och ska inte undvika det heller, en person som aldrig blir nervös skulle ju onekligen vara lite otäck. Däremot så är det fantastiskt att hon kan resonera kring det, beskriva nyanserna, förstå vad det är hon känner, för det kommer hjälpa henne.
Hon tyckte som väntat inte om att leka samling med ett gäng främlingar, och hon vägrade sjunga. Men hon släppte och glömde bort oss för en stund när en rådig fröken tog henne i hand och visade henne ett spännande pussel.
Efteråt var hon lite vemodig och full av tankar, samtidigt som hon genast vuxit en meter. Det kommer bli bra det där.
Jag gick hem för att avsluta min sista tenta. Den näst senaste lämnades in igår, den var bara tillgänglig för skrivning i 48 timmar. Den här har vi arbetat med under hela kursen och skulle vara inlämnad senast imorgon.
Jag har suttit med den hela helgen, för det är så svårt att veta hur lång tid den typen av tenta ska ta att få ihop, den andra tentan skulle komma däremellan och göra det omöjligt att skriva, och jag avskyr att lämna in sista minuten. Men så blev den klar. Idag. Den kanske inte blev så värst bra, men jag hoppas att det är tillräckligt för att bli godkänd.
Sen då.
Jag har ju jobbat på för att bli klar god tid, men jag förbereder mig alltid för det värsta och har varit beredd att sitta imorgon också. Men det behövs inte. Jag är klar.
Det känns märkligt tomt.
Inget att förbereda, inget nästa att ta tag i, inget jag skulle kunna göra lite till på, inget jag skulle kunna kolla upp för att vara lite förberedd.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av mig själv. Att kunna sätta sig i solen och läsa, utan att ha dåligt samvete, utan att säga till sig själv att man är värd en paus, utan att ha fjorton andra tankar processa i bakhuvudet, det gör mig alldeles nervös. Det är så mycket stress som varit en ständig följeslagare genom de här åren, som alltid haft en förklaring, som plötsligt inte har något att hänga upp sig på. Jag känner mig på helspänn.
Det kommer kanske ta lite tid att bli av med den där känslan av att alltid vara i beredskap.
Samtidigt som livet på bara en minut totalt har förändrats, så är allt precis som vanligt.
Kattlådor ska rensas, disk ska tas omhand, middagar ska ordnas och barn ska hämtas på förskola. Men dagens hämtning matchade i alla fall dagens tema, det var vårfest. Vi fikade, pratade med andra föräldrar och tittade på allt barnen gör en vanlig dag. Det var mysigt.
Kommentarer