Förlåt om jag tjatar om det där jobbet jag befinner mig på. Det känns bara så märkligt. På ett bra sätt alltså, men ändå märkligt.
Jag får erkänna att jag av någon anledning trivs väldigt bra i de där sjukhuskorridorerna. Ändå sedan första arbetsdagen efter praktiken för osannolika sju år sedan har det varit något med atmosfären på sjukhus som passat mig. Vilket är mycket märkligt då jag skyr att befinna mig där som patient som elden. Som personal blir jag däremot avslappnad, bekväm och, faktiskt, lycklig av att röra mig mellan avdelningarna.
På min ena avdelning är det så himla fina människor som är så måna om att ta tillvara på min arbetsroll. De gör patientflödesschema, skapar dokument kring rutiner för hur mitt arbete ska påkallas, utföras och avslutas, ordnar kallelsebrev, förbereder ett extra kontor så jag kan befinna mig på plats, bjuder in till arbetsgrupper likaväl som luncher, ägnar internmejl till att diskutera hur min arbetsroll ska bli bäst och att det är prioriterat just nu.
Dessutom börjar ärenden trilla in och jag får ofta höra hur glada de är över att äntligen ha en kurator. Då är det segt att bara vara på plats två dagar i veckan, att inte ha allt utarbetat kring hela arbetsupplägget och sakna vissa praktiska medel för att kunna göra ett bra jobb. Det blir säkert lättare när jag är där varje dag.
Trots allt detta så är det svårt att förstå att det där kommer vara min arbetsplats. Inte som extrapersonal, inte som praktikant, inte som ett undantag, utan som en del av en helhet. Det känns naturligtvis väldigt skönt att då känna att man har kollegor som inte bara visar stor tilltro till ens kompetens och kunskap, utan också visar att de är måna om att man ska ha en bra arbetssituation. Fast det här är nog första gången på evigheter som jag kan känna att jag både är anställd på lika villkor, och kan tillföra en särskild kompetens som uppskattas. Det är rätt speciellt. Plötsligt kommer jag också få ta del av personalfester, förmåner, utbildningar och information som man annars utesluts ifrån.
Nu ska jag försöka unna mig en långhelg där jag bara smygpluggar emellanåt för att lindra pluggångesten något. Om inte allt för lång tid slipper jag pluggångesten, den som säger att det alltid finns bara lite till att göra. Det ska bli så skönt. Kanske kommer den förvirring och trötthet som aldrig går över få en chans att lägga sig då också.
Kommentarer