Igår kom Pyret hem med Liljekonvaljer till mig. Jag hade visat henne blad med de allra första knopparna när vi var i skogen i helgen, och talat om att det var min absoluta favoritblomma. Det kom hon ihåg.
Så tänkte jag imorse när jag tittade på dem att livet är så himla fint ibland.
Men nej.
Strax innan jag skulle gå hem från jobbet fick jag besked som bevisar att livet slår så otroligt hårt mot vissa personer att det är bortom fint eller rättvist.
Jag kände mig lite arg på, och frustrerad över, livet kan man säga.
Den inplanerade träningsrundan med mammakompisen ville jag först ställa in men den kändes faktiskt lite efterlängtad och rätt passande i slutändan, för det var skönt att ta ut mig.
Vi var ute en timme på en 7 kilometer lång powerwalk med periodvis jogging. Det var rätt svettigt för en otränad person. Sen gick jag hem och åt jordnötsringar och nu tänker jag sova. Jag kör uppenbarligen alla möjliga sätt att förtränga det jag inte vill tänka på. Det funkar bara för tillfället, men jag tar vad jag kan få.
Kommentarer