Båda arvsmassorna är i någon slags "fas" för tillfället. De gör precis som de ska i detta och protesterar sig fram genom vardagen.
Jag kan inte på något sätt påstå att vetskapen om att de ska protestera för att kunna utvecklas gör det lättare. Eller jo, det kanske det gör förresten.
Jag vet att de måste våga sätta sig emot oss och testa våra gränser för att våga stå på egna ben.
Jag vet att allt det där testandet också gör dem lite rädda eftersom de ger sig ut på ny mark hela tiden, och att det gör att de mitt i alla protester blir så väldigt små igen.
Jag vet att deras förmåga att protestera, våga bli arga och sätta sig på tvären är ett tecken på att de känner sig trygga nog att faktiskt våga ge sig in på okänd mark och se hur vi reagerar.
Så jag vet att de ska göra så här.
Jag vet att de utvecklas av att få visa alla känslor.
Jag vet att om de känner att det är okej att få uttrycka hela känsloregistret så kommer de bli trygga vuxna i framtiden.
Jag vet att de säkert kommer ha nytta av att få växa upp och känna att det är okej att visa att man är topp tunnor rasande och omgivningen står pall för det. De ska trots allt slå sig fram som kvinnor i ett samhälle som fortfarande kommer vara ojämställt.
Jag vet också att vår roll i det hela är att ta emot alla känslor och visa att vi orkar. Vi ska ha en avslappnad "Bring it" attityd. Vad de än gör och säger ska vi visa att de är precis lika älskade ändå, samtidigt som vi självklart ska visa var gränsen de letar efter går.
Jag tror på all teori och vetenskap som visar detta. Men det innebär inte att jag inte blir lite matt av att leva med två minfält som exploderar titt som tätt.
Då är det tur att de också ger så mycket kärlek mellan alla ilskna utrop. Alla pussar, alla näsgnuggningar, alla kramar, all tid de sitter i min famn, det suddar ut alla bomber och granater som briserat på ett helt magiskt sätt. Föräldraskap är verkligen finurligt utformat.
Kommentarer