När jag hämtade Pyret på förskolan idag var det en otroligt pigg och självständig figur jag tog med mig. Om det var för att hon varit sjuk en vecka, eller för att hon var där utan Polarn idag, vet jag inte, men det var skillnad. Hela vägen hem hoppade, skuttade och sprang hon. Framförallt många meter framför oss.
Jag kom att tänka på hur fascinerande det där med utveckling är. Från att inte våga gå en meter från ens sida till att plötsligt kunna springa runt hörn och vara utom synhåll. På eget bevåg. Eller, lite kollade hon av, hon väntade in oss vid övergångsställen och såg om att det var okej att springa före genom centrum. Men även om hon såg till att jag visste var hon var, så sprang hon ifrån mig, hon vågade lämna och stå för sig själv mitt bland folksamlingen.
Jag djupandades och påminde mig om att hon måste börja öva, att jag måste visa henne att det är okej och ofarligt, att jag inte är orolig. Fast jag dör en smula av att hon försvinner bakom husknutar. Det börjar nu, hon måste få börja öva på att bli självständig. Hon visar dessutom alldeles själv att hon är redo.
Om jag inte bara ska låsa in henne och aldrig släppa ut henne igen. Det kändes som ett rimligt alternativ när fantasierna om vad som skulle kunna hända henne dök upp när hon rundade hörnet och försvann utom synhåll.
Såklart jag är stolt över att hon vågar, och hon visade att hon hade gott omdöme, men jag ska våga jag med.
Jag andas lite till tror jag.
Kommentarer