Eftersom jag blir gråtmild för allt möjligt nuförtiden så var det svårt att hålla igen tårar av stolthet efter dagens middag.
Polarn och Pyret hade ätit klart och begett sig till deras rum för att fastställa vem som hade störst äganderätt till vad, så som de brukar göra nuförtiden. Det är ju värt en liten tår i ögat bara det, att de knatar iväg och leker tillsammans.
Mor i huset gjorde exakt ingenting för jämställdhets kampen och ställde sig och plockade undan efter middagen hon lagat och diskade. När jag sedan går till barnens rum passerar jag badrummet, där inne är det tänt, barnsitsen är fäst på toaletten och pallen framdragen.
Pyret skuttar förbi och jag frågar:
"Har du varit på toaletten?"
"Japs!" svarar hon.
"Själv?" frågar jag, med större förvåning än vad som kanske var rimligt.
"Japs!" säger hon igen, innan hon är oförmögen att stå still längre och skuttar vidare.
Nog vet jag att hon är kapabel att gå på toaletten själv, hon gör det i förskolan, men det här var första gången hon gick själv här hemma utan att säga till eller be om sällskap. Jag höll på att börja fulgråta av stolthet och tvingade mig själv med all kraft jag kunde uppbåda att inte säga:
"Vad du har blivit stor!"
Någon timme senare sitter vi och spanar in Blaze och monstermaskinerna när hon säger till att hon vill gå och bajsa. När jag frågar om jag ska följa med får jag till svar att hon vill gå på toaletten ifred. Så hon går iväg, kommer tillbaka och talar om att hon förresten tänker kissa också, går iväg på nytt, nynnar och sjunger lite innan jag hör hur det spolar och hon kommer tillbaka ut.
"Gick det bra?" undrar jag och tänker att snart flyttar hon hemifrån.
"Japs!" svarar hon obemärkt, som för att bekräfta min tanke.
Så är jag nära fulgråten igen.
Tiden går verkligen fort, det märks om inte annat när man får besök av en ytte-pytte-liten-superfärsk bebis. Så var ju mina bebisar alldeles nyss liksom. Inte självgående toalettbesökare och Idol-sökande.
Kommentarer