It's a kind of magic.

Den senaste tiden har herr B.o.B. övat på ny nattning. Det är han som sköter den biten. Innan vi visste att hon var sjuk så började han lägga henne i spjälsängen, böja sig framåt, så hon kunde pilla lite i håret och på öronen som hon vill när hon är trött, och poff; hon somnade. På bara några minuter.
Så tänkte vi i efterhand att det gick så lätt för att hon var krasslig, hon var väl extra trött bara.
Men det har fortsatt fungera.
Idag var det min tur att försöka då herr B.o.B. har sitt pyjamasparty.
Vi åt middag. Vi hade lekstund. Vi tog ett bad. Vi åt välling. Jag bar in henne i sovrummet, gav henne en stunds kram och gos, la henne i sängen, böjde mig fram så gott jag kunde med polarn i vägen, gav henne snutte-ugglan och på ett par minuter sov hon.
Whaaaaaat?
Tidigare har hon somnat i famnen och vi har burit in henne i sängen. Det har ju funkat det med, men kan ju bli knepigt om några månader.
Det visar väl bara att alla barn har sin tid och plats. Tidigare var det omöjligt att lägga henne så, det ledde bara till timmar av skrik och gråt, därav somna-i-famnen-taktiken, men nu var hon väl redo. Jag ska försöka ta med mig det till nästa vända; att göra det som fungerar istället för att stressa över hur det "ska" göras och veta att det kommer, det där som "ska", helt i sin egen takt.
Därmed inte sagt att vi inte kommer få nya perioder av sova-strul, peppar peppar, men lite får man väl glädjas för den här fridfulla stunden.