Pyrets lindring från febern höll inte i sig länge. När det var dags för kvällsvälling bröt helvetet löst och jag kastades bakåt till skikochpanik-tiden.
Hon ville inte äta, hon fick märkbart "kryp i kroppen" som man kan få vid feber, sen började hon gråta och vrida sig. Efter det var den över oss, den otröstliga lite panikartade gråten som aldrig tar slut. Ensam hemma började jag gå och vagga, precis som förr, för jag vet att det är det enda som hjälper. Med skillnaden att hon nu väger mer, krumbuktar värre, jag har sovit uselt på grund av hostan i en vecka, haft hundra förkylningar, ätit dåligt i flera dagar och har värk från fogar och bråck.
Den här gången behövde jag bara knata runt i två timmar innan hon slocknade av ren utmattning. Rena semestern från hur det var.
Det jag tänker på nu är hur jäkla rädd jag är för att polarn ska tvinga oss igenom det där igen. Den där desperationen, det hjärtskärande, det utmattande, det förtvivlade. Jag har försökt trösta mig själv med att även om det blir en repris så blir det lättare den här gången för att jag vet att det går över, jag är lite härdad, jag kan fler knep.
Bullshit.
Mitt i det den här gången kanske jag möjligtvis hade i bakhuvudet kunskapen om att ju längre hon skrek desto troligare var det att hon närmade sig kollapsen när hon skulle somna. Kanske var jag en promille tryggare i att det inte finns något att göra annat än att vänta ut det. Men i övrigt var känslan densamma; ren och skär desperation.
Jag lider nog av en slags post traumatisk stressyndrom, mycket mer light än den riktiga diagnosen men känlorna hakar upp sig. Jag lider när hon lider. Jag hamnar i ett vakuum där skriken och gråten gör mig lite desperat och jag famlar efter något, vad som helst, som kan ge henne tröst.
Nu är jag redo att kasta in handduken lite grann.
Hon ville inte äta, hon fick märkbart "kryp i kroppen" som man kan få vid feber, sen började hon gråta och vrida sig. Efter det var den över oss, den otröstliga lite panikartade gråten som aldrig tar slut. Ensam hemma började jag gå och vagga, precis som förr, för jag vet att det är det enda som hjälper. Med skillnaden att hon nu väger mer, krumbuktar värre, jag har sovit uselt på grund av hostan i en vecka, haft hundra förkylningar, ätit dåligt i flera dagar och har värk från fogar och bråck.
Den här gången behövde jag bara knata runt i två timmar innan hon slocknade av ren utmattning. Rena semestern från hur det var.
Det jag tänker på nu är hur jäkla rädd jag är för att polarn ska tvinga oss igenom det där igen. Den där desperationen, det hjärtskärande, det utmattande, det förtvivlade. Jag har försökt trösta mig själv med att även om det blir en repris så blir det lättare den här gången för att jag vet att det går över, jag är lite härdad, jag kan fler knep.
Bullshit.
Mitt i det den här gången kanske jag möjligtvis hade i bakhuvudet kunskapen om att ju längre hon skrek desto troligare var det att hon närmade sig kollapsen när hon skulle somna. Kanske var jag en promille tryggare i att det inte finns något att göra annat än att vänta ut det. Men i övrigt var känslan densamma; ren och skär desperation.
Jag lider nog av en slags post traumatisk stressyndrom, mycket mer light än den riktiga diagnosen men känlorna hakar upp sig. Jag lider när hon lider. Jag hamnar i ett vakuum där skriken och gråten gör mig lite desperat och jag famlar efter något, vad som helst, som kan ge henne tröst.
Nu är jag redo att kasta in handduken lite grann.
Kommentarer