Plötsligt händer det.

Jag har väntat i flera veckor och folk har frågat.
För varje gång jag har behövt svara nej så har jag blivit lite orolig.
Men igår.
Igår hände det.
Självklart på en så tråkig plats som på pendeltåget, alldeles ensam.
Men där var det, som en liten knuff, som en vattenballong som studsade mot en annan. En känsla i magen jag aldrig känt förut men som jag så helt säkert visste vad det var.
Jag sprack upp i ett leende och vände mig om för att berätta för någon, men var ensam. Varför är det så? Varför är man ensam i just de där stunderna när man verkligen har något att berätta? Jag fick nöja mig med att plocka upp mobilen och skicka sms till maken, för jag ville inte prata om saken inför hela pendeltåget, men jag måste ju berätta för honom på en gång.
Jag hann lagom ta upp mobilen så kom en knuff till.
Fånflinet i mitt ansikte satt i hela vägen hem.
Genast berättar de erfarna om hur det är roligt nu, men blir en börda längre fram. Det bryr jag mig inte om. För mig är den enorma lättnaden nu, när jag har väntat så länge och börjat oroa mig, det viktiga.