Jag träffade en väldigt ny liten människa idag.
Den lilla nya människan har föräldrar som, precis som vi, har väntat väldigt, väldigt länge på att få bli föräldrar.
Nu stod hon där och var mamma.
Det såg ut som den mest naturliga sak i världen att hon hade den där nya lilla människan med sig, som att det var precis som det skulle.
Där stod jag med min mage och jag förstår att när folk tittar på mig så kan de inte alls se hur extraordinärt det är, lika lite som det går att se hur länge den här mamman har väntat på att få vara där hon är idag.
Det syns inte utanpå att jag har väntat så länge att längtan hade hunnit bli omsprungen av rädslan för att inte få några barn, och hunnits ikapp av ett uppgivet konstaterande innerst inne, att det nog inte skulle bli några barn alls.
Det går inte att se på den väntande mamman, eller den alldeles nya mamman, om hon har väntat så väldigt, väldigt länge, eller fått sin önskan uppfylld innan rädslan hunnit gräva sig in på riktigt. Utifrån ser man ingen skillnad mellan dem.
Plötsligt är vi inte med i den gruppen av människor som lever med sorg, besvikelse, rädsla och uppgivna konstateranden. Vi har begärt utträde. Vi blir medlemmar i föräldrarklubben.
Jag tror ärligt att även om vi som väntat alltid kommer kunna ha en annan förståelse för barnlöshetens svårigheter, så kommer vi att för alltid förlora känslan den för med sig. För känslor bleknar om de inte fylls på.
När jag står där och tittar på den nya mamman, som ser ut som alla andra mammor, undrar jag självklart hur det kommer bli för mig den dagen jag är som alla andra mammor. Jag undrar om det blir någon skillnad på de föräldrar som väntat i många år och de föräldrar som gått den vanliga vägen till föräldrarskap. Jag undrar hur det kommer kännas att vara som "alla andra" när vägen dit har varit så krokig och långt ifrån självklar.
Men det glädjer mig så långt in i själen att få se denna nya lilla människa med sin alldeles extraordinära mamma, för jag tar mig rätten att glädjas lite extra åt den mamma som väntat så väldigt, väldigt länge. Jag tar mig rätten att känna lite extra för denna nya mamma, för att min egen väntan snart kommer att vara över.
Den lilla nya människan har föräldrar som, precis som vi, har väntat väldigt, väldigt länge på att få bli föräldrar.
Nu stod hon där och var mamma.
Det såg ut som den mest naturliga sak i världen att hon hade den där nya lilla människan med sig, som att det var precis som det skulle.
Där stod jag med min mage och jag förstår att när folk tittar på mig så kan de inte alls se hur extraordinärt det är, lika lite som det går att se hur länge den här mamman har väntat på att få vara där hon är idag.
Det syns inte utanpå att jag har väntat så länge att längtan hade hunnit bli omsprungen av rädslan för att inte få några barn, och hunnits ikapp av ett uppgivet konstaterande innerst inne, att det nog inte skulle bli några barn alls.
Det går inte att se på den väntande mamman, eller den alldeles nya mamman, om hon har väntat så väldigt, väldigt länge, eller fått sin önskan uppfylld innan rädslan hunnit gräva sig in på riktigt. Utifrån ser man ingen skillnad mellan dem.
Plötsligt är vi inte med i den gruppen av människor som lever med sorg, besvikelse, rädsla och uppgivna konstateranden. Vi har begärt utträde. Vi blir medlemmar i föräldrarklubben.
Jag tror ärligt att även om vi som väntat alltid kommer kunna ha en annan förståelse för barnlöshetens svårigheter, så kommer vi att för alltid förlora känslan den för med sig. För känslor bleknar om de inte fylls på.
När jag står där och tittar på den nya mamman, som ser ut som alla andra mammor, undrar jag självklart hur det kommer bli för mig den dagen jag är som alla andra mammor. Jag undrar om det blir någon skillnad på de föräldrar som väntat i många år och de föräldrar som gått den vanliga vägen till föräldrarskap. Jag undrar hur det kommer kännas att vara som "alla andra" när vägen dit har varit så krokig och långt ifrån självklar.
Men det glädjer mig så långt in i själen att få se denna nya lilla människa med sin alldeles extraordinära mamma, för jag tar mig rätten att glädjas lite extra åt den mamma som väntat så väldigt, väldigt länge. Jag tar mig rätten att känna lite extra för denna nya mamma, för att min egen väntan snart kommer att vara över.
Kommentarer